Mitt liv som förortsmamma…

Jag är lite sjuk! Min smärtgräns för att behöva vara hemma brukar dock vara något högre men nu är jag hemma ändå. Igår somnade jag klockan åtta och då hade jag kämpat sista timmen för att hålla mig vaken. Är så förkyld att det känns som om snoret aldrig kommer ta slut… Fattar inte att jag lyckas bli sjuk IGEN! Jag hara tidigare år när jag jobbat med barn klarat mig med en sväng per år ungefär men nu är jag sjuk för tredje gången sen augusti. Cleo är pigg i alla fall och fick gå iväg till förskolan. Jag är ju dock hemma så det blir hämtning efter lunch:)

Ja ja, det blir till att vila lite idag och imorgon sen onsdag och torsdag är det kurs som gäller så först på fredag är jag tillbaka på jobbet vilket känns ganska skönt. Har haft det lite turbulent på jobbet och jag har svårt att förstå mig på vissa människor i min omgivning. Är det något jag ogillar skarpt är det gnäll, något jag ogillar ännu mer är gnäll utan att göra något åt saken (som att andra ska gör allt åt en…) och en sak till jag ogillar är när människor som själva mår dåligt trycker ner andra. Jag kan inte för mitt liv förstå hur sådana människor fungerar men jag vet att jag inte mår bra av det och just nu mår jag alltså inte bra på jobbet.

I lördags var vi hos min lilla mamma. Hon bjöd oss först på lunch ute på stan och sen gick hon och Cleo iväg och lekte medan jag och pappan sprang runt bland butikerna på söder. Vi fikade och shoppade litegrann innan pappan åkte vidare till Uppsala på 30-års-fest och jag mötte upp Cleo och min mamma. Vi hade en urmysig eftermiddag med massa lek, lagade god mat och bakade paj. Jag kände dock ingen smak på pajen så om det blev god eller inte kan jag inte avslöja. Cleo ville sova tidigt så när jag slog på melodifestivalen gick Cleo och mamma och la sig (tog ett tag för lillälsklingen att somna dock…). Jag tycker helt klart att rätt låt vann men är lite osäker på hur den klarar sig i stora eurovision, fast å andra sidan vet man ju inte längre med tanke på vilka bidrag som vinner nu för tiden.

Nu ska jag göra i ordning en kopp te med honung i tror jag, hoppas det kan lindra lite i halsen. Sen blir det att inta liggläge i soffan och slumra en stund kanske. Känns lite märkligt med tanke på hur fint väder det är ute men men…

Jag brukar inte gnälla, är lite smått allergisk mot det eftersom jag anser att allt i livet handlar om inställing. Men nu tänker jag faktiskt gnälla! JAG HAR ONT! Och jag är dessutom lite smått irriterad på mig själv som ska vara så förbannat tapper och ha så hög smärttröskel. Jag har ju varit förkyld ett tag med ont i bihålorna som resultat. När värken spred sig så jag trodde tänderna skulle trilla ur borde jag kanske anat ugglor i mossen. Men nej då, proppa i mig alvedon och iväg till jobbet bara. Cyklandes naturligtvis, jätteskönt! Igår när jag kom hem från jobbet mådde jag illa, rikigt illa som man blir av att ha kraftig värk ni vet. Ändå krävdes en sömnlös natt med ännu mer smärta för att jag skulle ringa till vårdcentralen och få en akuttid, 20 minuter efter jag ringt! Läkaren klämde lite på mig tills tårarna börja uppenbara sig i ögonen och lyssnade på lungor och sån´t de gör. Han konstaterade att jag har bihåleinflammation, en ganska kraftig sådan som spridit sig till käken. Så nu är jag varfylld i varenda tomrum som finns bakom ansiktsbenet. Detta ska behandlas med kortison och antibiotika i 10 dagar, men om 4-5 dagar ska smärtan släppa. Thanx! På jobbet tycker de synd om mig, de har ju sett mig lida den här veckan och har fått mig att lova att absolut inte komma tillbaka förrän jag känner mig RIKTIGT frisk. Nästa gång jag blir sjuk ska jag vara mindre tålig (säger jag nu ja, jag vet ju hur jag fungerar…).

Så, nu slut på tycka-synd-om-inlägget. Jag ska vila lite innan jag hämtar Cleo efter lunch. Hon blev ju lite sen till förskolan idag eftersom hon var tvugen att följa med till läkaren. Så det bir en kort dag idag och en lika kort imorgon. På fredag tror jag att hon får vara ledig, man får passa på när man är hemma …

Broddar

Lite pensioärsvarning nu när jag är trettioåring och allt. Jag har köpt broddar! Löparbroddar alltså som ser ut ungefär som den här bliden  (som jag snott från nätet) fast mina har många många fler dobbar. Jag har verkligen varit frustrerad över att inte kunna springa på snart en månad eftersom det är så förbannat halt och snöigt. Räddningen blev desssa som man med lite vilja och våld trär på löparskorna och kan flyga fram som förr. Så nu ska mina julkilon som sakta smugit sig på bort. Idag invigde jag broddarna och visst var det kallt de första fem minutrarna men sen var det så skönt. Rätt klädd och med bra musik i öronen är löpningen nästan lika kul som den är på sommartid. LYCKA!

Om jag fick ändra något på min kropp skulle det vara min syn. Om jag någonsin stöter på anden i flaskan ska jag be honom göra min syn bra igen. Efter att ha drabbats av irit insåg jag att jag inte riktigt skött mina ögon. Jag var tvungen att använda glasögon och jag såg ju knappt med dem vilket tyder på att jag inte varit hos optikern på länge. Linsoptikerna har jag varit hos mer nyligen men inte för att kolla glasögonen. Jag bestämde mig för att gå till Specsavers eftersom de har ett så bra erbjudande då man får två par glasögon men betalar bara för ett par. Dessutom har jag varit hos dem tidigare när jag bodde på Irland och var mycket nöjd. När jag kom dit fick jag en chock när optikern deklarerar att mina glas i glasögonen har en styrka på – 4.00 medan mitt högra öga i dagsläget har en skärpa på – 6.50. VA??? Jag är ju nästan blind på ena ögat!!! Eftersom jag haft så dåliga glasögon har det vänstra ögat fått jobba så mycket att det kommer ta tid för mina ögon att anpassa sig. Tydligen har det varit som om jag har gått och blundat med ena ögat eftersom synen är så nedsatt. Eftersom jag har så dålig syn är mina alternativ att 1: ha flaskbottnar till glas a la Steve Urkel 2: att punga ut massa pengar för att få tunna glas som ändå är så pass förstärkta att de klarar av min styrka. Kalla mig fåfäng men flaskbottnar känns inte aktuellt så det var bara att hosta upp. Dessutom fick jag ju inte välja två bågar utan bara en utan att behöva bli halvt ruinerad. Lätt besviken och med en betydligt tunnare plånbok gick jag därifrån och väntar nu på dessa brillor (som i vanliga fall skulle komma inom en vecka men eftersom jag måste ha så speciella glas tar det två!!!):

Bild lånad från specsavers.se

Iriten är dock borta fick jag veta på mitt sista återbesök på St.eriks ögonsjukhus. Jag ska fortsätta behandla i några dagar till med kortisondropparna för att inte få tillbaka det. Det är ungefär 50/50 risk att det återkommer. När vet man inte, det kan komma tillbaka om en vecka, om ett år, tio år eller aldrig. Jag hoppas på aldrig!

Det är bara att skratta åt eländet men just nu tänker jag va f*n! Jag har haft ont i ögat i en vecka ungefär. Det har varit rött och värkt. Inte svidit utan verkligen gjort ont och givit mig en härlig huvudvärk lokaliserad till höger sida eftersom det är höger öga som gör ont. Jag ahr inte använt linser på en vecka och har då upptäckt vilka gamla glasögon jag har, jag ser typ inte på ena ögat (japp, det onda!). Mina fina barn på jobbet konstaterade efter att ha stirrat på mig i en kvart att ”Jessica, du ser konstig ut!”. Dels använder jag sällan glasögon och ännu mer sällan är ena ögat tokrött och blodsprängt. Jag bokade tid hos en optiker i hopp om att ögat skulle bli bättre om jag bara fick nya gafas. Igår när jag vaknade kunde jag knappt titta utan att det värkte så jag trodde att ögat skulle ploppa ur. När jag la mig för att vila gjorde det även ont att blunda och jag ringde St. eriks ögonsjukhus som tyckte jag skulle komma in PRONTO!  Vi packade in oss i bilen och för en gångs skull var jag tacksam över det risiga vädret som dels gjorde att det inte var så ljust ute men mest för att regnet fått mamma och janne att åka hem tidigare från landet och kunde nu agera barnvakt. Efter att ha lämnat av Cleo hos mormor och ”anne” (J är tydligen lite svårt att säga så Cleo kallar Janne för ”anne”, sött va?) åkte vi vidare till akuten. Drygt tre timmars väntetid fick vi veta att det var och satte oss och väntade. Jag med jackan över huvudet eftersom ljuset på akuten fick ögat att värka ännu mer. Tillslut reagerade någon och frågade varför i hela friden man har en ögonakut upplyst som vore det en operationssal när alla som är där har, tada, ont i ögonen!!! De släckte sedan ljuset och jag kunde krypa fram ur jackan. Akuten stängde klockan 16 och patient efter patient droppade av och efter tre timmar var det även min tur. De konstaterades snabbt att min syn är usel men läkaren kunde även se att jag har drabbats av irit (Klicka på länken). Eftersom läkaren ville titta djupare i ögat fick jag några droppar i ögat, en som var gul för att visa ev. skador på hornhinnan och en som gjorde så att pupillen skulle expandera. Efter det fick vi vänta en halvtimme till och när det slutligen var min tur igen var det bara jag och Andreas kvar på den tidigare så överfyllda akuten. Inflammationen har inte gått djupare men är tillräckligt illa för att jag ska behöva droppa kortison i ögat ÅTTA gånger per dag i upp till en månad. Jag ska även droppa pupillvigdande droppar i ögat två gånger per dag vilket faktiskt är skönt för då släpper trycket för ett tag (det är därför man är ljuskänslig tror jag, för var je gång pupillen vidgas eller drar ihop sig blir trycket på ögat, och således smärtan, värre). Om en vecka är det återbesök hos läkaren för att se att det går åt rätt håll! Förstår ni nu varför jag säger va f*n??? Jag som aldrig blir sjuk drabbas av något så konstigt som IRIT!!!

Idag är jag hemma för smärtan i kombination med lysrören på jobbet är ingen bra kombo. Jag måste dock in ikväll eftersom jag har föräldramöte för ”mina” föräldrar men jag hoppas kunna övertala mina kollegor att ha lite mysstämning med släckta lampor. Hm… Jag har dock kommit fram till något annat i och med denna ögonhärva och det är att jag ska köpa nya glasögon. Jag har haft glasögon i tjugo år, ja alltså inte samma, men aldrig riktigt trivts i det. Nu gör jag det helt plötsligt och ska köpa nya läckra (på Specsavers får man 2 par till priset av ett och jag har hittat några turkosa som jag är sugen på) och skaffa mig dagslinser så jag kan att alternera med. När jag tränar och typ ”går ut” vill jag kunna ha linser och då är endags-varianten perfekt.

Cleo fick gå till förskolan idag! Hon är nog lite less på oss tror jag. Igår kom Nova och hennes föräldrar över på lek och fika. Jättetrevligt för oss men mest för Cleo tror jag som verkligen sken upp när Nova kom. Idag när jag lämnade henne till frukost gick hon fram till Nova och klättrade upp på stolen bredvid henne. Även om de inte leker tillsammans direkt så märker man ända de tycker om varandra tycker jag… Cleo får gå till efter lunch idag även om jag egentligen är lite emot att ha henne där när jag är hemma. Men jag måste hinna förbereda lite inför ikväll som jag tänkt göra på jobbet. Och Cleo behöver träffa lite jämnåriga, hon har knappt varit där på flera veckor ju. Hon gav mig en redig puss på munnen när jag gick och vinkade glatt hejdå. Jag är så glad att hon trivs så bra:)

Ha en bra dag alla! //Från Jessica i mörkret

Tjejmilen

Nu är det klart! Som jag längtat efter denna dag och jag var faktiskt lite nervös på vägen in till Gärdet idag. Vädret kunde inte ha varit bättre, lite fläktande vind, sol blandat med vita vackra moln och cirka 18 grader varmt. Vi möttes klockan halv tolv för att ladda. Min fina mamma och pappa var med och skulle hejja på oss. Mamma hade gjort en skylt där det stod ”Jessica/Madeleine systrar två, Heja på!”. Hon är så go min lilla mamma! Andreas, Cleo och Daniel var också där och Andreas kompis Alex kom förbi när jag var i mål också och grattade. Vi värmde upp och bestämde oss för att springa i klass tre. Klass ett och två är till för de som ska springa på tid men vi kände att så här första året ville vi känna efter först och sprang i det så kallade ”Fun run”. Vi skulle då springa i en grupp där det stod att man skulle klara att springa HELA vägen och klara detta på 55-59 minuter. Jag har hört från ganska många att man alltid ska välja klassen över det man tror och så gjorde även vi. Det var en hel drös av människor som hade missuppfattat detta lite och valt ett antal klasser över sin förmåga. Det liksom syntes på dem att de inte skulle klara att springa och mycket riktigt så gick dessa stoppklossar redan efter två kilometer. Det var efter kanske en kilometer vi kunde börja springa på riktigt eftersom några till och med valde att gå redan från början. I klassen under tidtagning, allvarligt? Jag var ganska irriterad och mer irriterad blev jag när jag trampade snett ute i buskarna som jag tvingades ut i om jag för huvud taget ville inta takten över snigeltakt. Jag slutade sura ganska snabbt och njöt sedan av en mil vacker omgivning Djurgården runt. Wow, vilken fin stad vår huvudstad är! Runt sprang jag på 59 minuter och det är okej. Helt oke men inte mer, jag får ju inte tro att det är bra för hur ska jag då kunna förbättra mig till nästa år (som för övrigt planeras springas i tidtagarklassen). Jag är lite besviken på att jag inte spurtade bättre, helt plötsligt såg jag målskylten och hade kanske 50 meter kvar. Vilken spurt!!! Jag hade helt missat 9 km-skylten och trodde det var längre kvar än det var. Men nu vet jag det till nästa år:)

Jag var rätt slut när jag väl kom i mål men återfick energi snabbt när jag ser min leende dotter och min fina karl som står med en stor röd ros och hejjar på mig. Underbar familj:)

Jag och Sofie möttes strax efter tolv för att köra ett pass. Vi bestämde oss för att köra igenom kroppen eftersom vi inte tränat på ett tag. Eller ja, Sofie som är lite mer vältränad än jag tränar ju konståkning, men inte tränat styrka ihop på ett tag i alla fall! Det var faktiskt riktigt gött att kroppen fick jobba med alla muskler istället för att dela upp. Dock blir det ju lite fegt eftersom man bara kör en övning per muskel. Skönt var det och på gymmet var det lugnt, en av de stora anledningarna till att jag vill träna på söndagar. Efter jul och nyår har jag tänkt att jag kan börja köra mage också, är lite orolig att magmusklerna inte ska ha gått ihop sig ordentligt (en graviditet innebär ju att musklerna i magen får sära på sig för att stormagen ska få plats med bebisen i). Och det är inte snyggt med en vältränad mage framåt som det lätt blir om man börjar köra mage för tidigt! Magen är nämligen det som inte är som den borde, det har ju dock alltid varit mitt problem men ännu mer nu efter att Cleo lånade den under några månader. Resten av kroppen klarar oftast av det den ska med udantag för ryggen som värker ibland. Men det kan ju till stor del bero på just magmusklerna, eller ja avsaknaden av magmuskler.

Här hemma mös Andreas och Cleo. Jag hade inte gjort någon ny mat till Cleo så hon fick gröt till lunch. Hon älskar ju gröt så det gick toppen men nu ska jag laga riktig mat till henne och frysa in så det finns. När jag och Andreas skulle äta lunch mixade Andreas ett äpple med stavmixern och det slank ner det också. Ett helt äpple, bra jobbat matvrak;) Nu är min kära make och veckohandlar medan jag och Cleo får passa på att mysa lite. Ikväll blir det slöande framför tvn, jag missade Greys i onsdags så reprisen av det ska jag se och sen le grand finale av ensam mamma söker… Nu ska jag kramas lite med min fina dotter och titta på den vackra snön som faller i stora flingor utanför vårt fönster!

Dagens träningspass var mycket lyckat och jättekul! Jag och Sofie träffades på gymmet och beslutade oss för att köra armar idag. Sofies pojkvän har varit lite snål med att dela med sig av tips angående träning så jag fick briljera med min kunskap och Sofi gillade några av mina favoriter vilket var tur;) Så himla kul att träna ihop med någon och dessutom bra att ha någon som kan passa mig. På torsdag skippar jag spinningen och kör styrka med Sofie istället för passet var fullbokat så hon fick inte plats. Men då ska vi köra ben och axlar vilket blir en hat-kärlek-tränings-dag. Jag hatar att köra ben, men det behövs, min lilla rumpa börjar tro att den får slappa till sig bara för att jag närmar mig 30 men det ska vi bli två om. Och axlar som jag älskar… Dels för att snygga, vältränade axlar är något av det finaste jag vet men också för att den brännande känslan som uppkommer efter riktigt jobbiga axelövningar är såååååå skön!

Idag var det träningsdax igen. Vi vaknade sent så jag hann bara äta frukost och klä på mig innan jag åkte till gymmet. Cleo ville absolut inte ha tutte så hon fick fruktpuré och sen gick Andreas ut med henne i vagnen. Hon somnade som vanligt ganska fort och sov sen i över 2 timmar. Jag skulle ”lyxträna” idag hade jag först tänkt. Alltså köra mest kondition och inte lyfta så mycket. När jag väl kom dit och såg hantlarna glimma i den ljusa lokalen ändrade jag mig dock snabbt. Så de blev bara dryga 10 minuter på crosstrainern och sen lyfta, lyfta, lyfta. Rygg och bröst stod på dagens program och det blev lite väl mycket bröst. När jag kom hem var jag så mör i kroppen att jag knappt kunde lyfta Cleo. Det känns bättre nu men jag bävar för morgondagen, träningsvärkAJ!

Efter det solade jag i 20 minuter. Det ingår ju i mitt träningskort och även om det är livsfarligt att sola så tycker jag att det är så skönt ibland, speciellt en tråkig höstdag när vinden viner. Kanske kan man till och med få se lite levande ut i framtiden och inte bara blånyanserad som min hy är nu. Men som sagt, inte prio att bli brun utan bara att få njuta i värmen:)

Det där med kroppen. Från att ha varit en träningsnarkoman som var på gymmet nästan lika ofta som hemma till en gravid valross med foglossning och dryga 25 kilo extra att bära var inte en lätt övergång. Inte det att jag inte älskade att vara gravid, för det gjorde jag, men jag åt ju så mycket!!! De tre första månaderna kunde jag typ inte äta alls för illamåendet så när jag sen kunde äta igen var jag så lycklig att jag åt precis allt (förutom kokt potatis) och hela tiden. Det resulterade i att jag gick upp ganska mycket, jag slutade väga mig vid +25 kilo men några kilon till hann nog hoppa på mig innan Cleo var född. Vikten i sig stör mig inte, jag har aldrig varit speciellt fixerad vid vad vågen säger, men den form som kroppen fick efter att de flesta överviktskilona försvunnit stör mig. Jag ser ut som barbapappa just nu med allt överflöd på magen. Mina muskler är så gott som borta och jag märker att jag inte orkar lika mycket som förut. Det stör mig! Och med tanke på att Cleo bara blir större och tyngre så behöver jag orka!

Nu har jag då köpt ett gymkort och igår var jag där för första gången. Så himla skönt att få lyfta igen och även om jag tappat mycket så var det inte så illa som jag trott. Jag hoppas att min kropp har gott muskelminne för då ska det nog inte ta lång tid tills jag kan lyfta lika tungt igen. På gymmet träffade jag dessuom en lagkamrat till Andreas från Jets som berättade att Sofie, hans tjej, tränar där. Hon gillar inte att träna själv upplyste han mig också om så jag messade henne direkt när jag var klar och nu har jag en träningskompis. Dels jättekul eftersom Sofie är supergo och jag gillar henne skarpt men också dels därför att jag gillar att han någon som kan passa mig när jag vill lyfta tyngre än jag egentligen kan. Andreas fanns där för mig förut men deras gym nere vid plan är snart klart och då tränar han ju gratis där. Ekonomiskt bra och coacherna blir glada.

Idag mår jag faktiskt bättre än jag trodde jag skulle göra. Jag trodde att jag skulle kvida vid varje steg men jag känner mig så där lagom mörbultad bara. Jag menar lite träningsvärk måste man ju ha dagen efter annars har man ju fegat;) För att peppa mig själv tänkte jag därför skriva lite om träningen i den här nya kategorin. Då måste jag ju träna också, även de där dagarna när det tar emot att släpa sig iväg till gymmet istället för att stanna hemma och mysa i soffan, annars har jag ju inget att skriva i den här kategorin, smart va?!?!