Mitt liv som förortsmamma…

Tjejmilen

Nu är det klart! Som jag längtat efter denna dag och jag var faktiskt lite nervös på vägen in till Gärdet idag. Vädret kunde inte ha varit bättre, lite fläktande vind, sol blandat med vita vackra moln och cirka 18 grader varmt. Vi möttes klockan halv tolv för att ladda. Min fina mamma och pappa var med och skulle hejja på oss. Mamma hade gjort en skylt där det stod ”Jessica/Madeleine systrar två, Heja på!”. Hon är så go min lilla mamma! Andreas, Cleo och Daniel var också där och Andreas kompis Alex kom förbi när jag var i mål också och grattade. Vi värmde upp och bestämde oss för att springa i klass tre. Klass ett och två är till för de som ska springa på tid men vi kände att så här första året ville vi känna efter först och sprang i det så kallade ”Fun run”. Vi skulle då springa i en grupp där det stod att man skulle klara att springa HELA vägen och klara detta på 55-59 minuter. Jag har hört från ganska många att man alltid ska välja klassen över det man tror och så gjorde även vi. Det var en hel drös av människor som hade missuppfattat detta lite och valt ett antal klasser över sin förmåga. Det liksom syntes på dem att de inte skulle klara att springa och mycket riktigt så gick dessa stoppklossar redan efter två kilometer. Det var efter kanske en kilometer vi kunde börja springa på riktigt eftersom några till och med valde att gå redan från början. I klassen under tidtagning, allvarligt? Jag var ganska irriterad och mer irriterad blev jag när jag trampade snett ute i buskarna som jag tvingades ut i om jag för huvud taget ville inta takten över snigeltakt. Jag slutade sura ganska snabbt och njöt sedan av en mil vacker omgivning Djurgården runt. Wow, vilken fin stad vår huvudstad är! Runt sprang jag på 59 minuter och det är okej. Helt oke men inte mer, jag får ju inte tro att det är bra för hur ska jag då kunna förbättra mig till nästa år (som för övrigt planeras springas i tidtagarklassen). Jag är lite besviken på att jag inte spurtade bättre, helt plötsligt såg jag målskylten och hade kanske 50 meter kvar. Vilken spurt!!! Jag hade helt missat 9 km-skylten och trodde det var längre kvar än det var. Men nu vet jag det till nästa år:)

Jag var rätt slut när jag väl kom i mål men återfick energi snabbt när jag ser min leende dotter och min fina karl som står med en stor röd ros och hejjar på mig. Underbar familj:)

Detta inlägg postades söndag, augusti 30th, 2009 kl. 10:10 e m och är arkiverad under Kroppen. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.