Mitt liv som förortsmamma…

Om jag fick ändra något på min kropp skulle det vara min syn. Om jag någonsin stöter på anden i flaskan ska jag be honom göra min syn bra igen. Efter att ha drabbats av irit insåg jag att jag inte riktigt skött mina ögon. Jag var tvungen att använda glasögon och jag såg ju knappt med dem vilket tyder på att jag inte varit hos optikern på länge. Linsoptikerna har jag varit hos mer nyligen men inte för att kolla glasögonen. Jag bestämde mig för att gå till Specsavers eftersom de har ett så bra erbjudande då man får två par glasögon men betalar bara för ett par. Dessutom har jag varit hos dem tidigare när jag bodde på Irland och var mycket nöjd. När jag kom dit fick jag en chock när optikern deklarerar att mina glas i glasögonen har en styrka på – 4.00 medan mitt högra öga i dagsläget har en skärpa på – 6.50. VA??? Jag är ju nästan blind på ena ögat!!! Eftersom jag haft så dåliga glasögon har det vänstra ögat fått jobba så mycket att det kommer ta tid för mina ögon att anpassa sig. Tydligen har det varit som om jag har gått och blundat med ena ögat eftersom synen är så nedsatt. Eftersom jag har så dålig syn är mina alternativ att 1: ha flaskbottnar till glas a la Steve Urkel 2: att punga ut massa pengar för att få tunna glas som ändå är så pass förstärkta att de klarar av min styrka. Kalla mig fåfäng men flaskbottnar känns inte aktuellt så det var bara att hosta upp. Dessutom fick jag ju inte välja två bågar utan bara en utan att behöva bli halvt ruinerad. Lätt besviken och med en betydligt tunnare plånbok gick jag därifrån och väntar nu på dessa brillor (som i vanliga fall skulle komma inom en vecka men eftersom jag måste ha så speciella glas tar det två!!!):

Bild lånad från specsavers.se

Iriten är dock borta fick jag veta på mitt sista återbesök på St.eriks ögonsjukhus. Jag ska fortsätta behandla i några dagar till med kortisondropparna för att inte få tillbaka det. Det är ungefär 50/50 risk att det återkommer. När vet man inte, det kan komma tillbaka om en vecka, om ett år, tio år eller aldrig. Jag hoppas på aldrig!

Detta inlägg postades måndag, december 7th, 2009 kl. 11:27 e m och är arkiverad under Kroppen. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.