Mitt liv som förortsmamma…

I fredags började Cleo hosta lite och lät lite hes. Inget snor, inget gnäll, inget konstigt alls faktiskt förutom den där hostan. Hostan är ju en återkommande bekant i våra liv, eller främst i Cleos liv, så vi anade att något var på gång men trodde nog att det skulle dröja längre än till samma natt. Hon vaknade, som alltid när kruppen kommer, någon timme efter att hon somnat och den här gången var det ILLA! Hon har tidigare inte själv blivit nämnvärt upprörd över anfallen men nu grät hon, tog sig för halsen och samtidigt som hon skällde väste hon fram något som skulle likna andning. Jag gick ut med henne på baksidan medan Andreas ringde för att kolla hur länge vi skulle stå där innan vi skulle förvänta oss resultat. 30 minuter var svaret och när Andreas tog över och fortsatte stå ute med henne blev andningen bättre. Hon sov, eller ja försökte sova, resten av natten i sin vagn inne hos oss för att kunna sitta upprätt. Inte mycket sömn för någon av oss. På lördagen mådde hon bättre men sen steg febern och på kvällen när hela släkten var här för att fira Andreas nådde den upp till 40 grader. Andningen blev bara värre och värre och när hon stått ute i sin vagn i 45 minuter och det ändå bara blev värre åkte vi till Astrid Lindgrens. Aldrig har vi fått så snabb hjälp som där och då! Det tog kanske 10 minuter innan vi var inne på ett rum och fick träffa en sjuksköterksa och ytterliggare 20 minuter senare fick vi träffa en läkare. Läkaren konstaterade att det troligen inte lät som astma utan riktigt illa krupp, även fast skällande gått över. Lillälsklingen fick inhalera adrenalin och fick massa kortison men det ville inte hjälpa riktigt. Två omgångar med  med flera inhalationer behövdes för att få bukt med hennes andningssvårigheter. Jag har aldrig sett ett bröst guppa så snabbt upp och ner! Bröstkorgen var intryck på stackars Cleo som vi senare kunde se ”gå tillbaka” till normalt läge. Läkarna var fantastiska, två ganska unga tjejer (vi hann med ett skiftbyte eftersom det ska gå en tid mellan varje inhalation därav två läkare) som förklarade allt på ett mycket bra sätt och förberdde oss på att vi får räkna med att åka in fler gåner för inhalering. När vi väl kom hem var klockan två och gosan hade inte sovit på hela dagen. Hon sov bra under omständigheterna och har också varit ganska pigg idag. Hon väser och det rosslar och hostan är lika illa som vanligt men febern är borta. Vilken pärs! Och vad man lider när ens barn mår så dåligt!!!

Idag fick jag ett mess av min fina vän Johanna som undrade om vi behövde något från apoteket eftersom hon ändå skulle dit och det gjorde vi ju! Omtänksamma hon:) Vi tog senare en prommis i det fina vädret och jag fick tänka på lite annat. Jag är så glad att hon finns och att hon bor så nääääära så vi kan ses så ofta som vi faktiskt gör:) Mer av det tack…

Kvällen igår, innan allt detta, var dock jättemysig. Andreas hade gjort supergod smörgåstårta och nästan alla fina släktingar var här (förutom LE som var hemma med dogsen och Madde/Daniel som är i Åre och Pappi/Cecilia som är i staterna förstås…).

Älsklingen och hans smörgåstårtor

Cleo lär Simon titta på tv, mycket uppskattat av hans föräldrar (eller???)

… från min älskade syster. Hon är ju om bekant i Åre och jobbar och jag längtar efter hen något kopiöst! Hon jobbar på Hotell Granen som är mäkta populärt, så populärt att inför jul och nyår var det fullbokat redan i höstas. Sport- och påsklov är fullbokat sedan ännu längre tillbaka med många återkommande gäster. MEN det hade kommit en avbokning på ett rum under påskveckan!!! Som Madde, fina Madde, bokade åt oss. Det vore helt magiskt att få åka upp dig några dagar på påsken, me love Åre och dess ljuva atmosfär med lite lyxig känsla. Att få bo på hotell, äta lyxig hotellfrukost, sitta framför öppna brasan efter en dags längdskridskoåkande med en kopp varm choklad, leka med Cleo och alla de andra barnen som kommer att vara där under påsk, äta god mat i restaurangen där syster yster jobbar och bara få umgås med Madde och Daniel skulle vara så uppskattat:) Håll nu tummarna för att jag får semester för mitt jobb!

… att blogga! Men några rader kanske jag kan knåpa ihop, den blir det nog et uppehåll ett litet tag till. Eller så kommer lusten tebax kanske;)

TUR att vi sålde den andra bilen. Det är så fruktansvärt tungt att cykla i den här förbannade snön och med dubbdäcken på blir det ännu tyngre. Hade vi haft en extra bil hade jag förmodligen tagit den till jobbet och skadat vår miljö mer än jag redan gör och dessutom aldrig blivit av med julkilona. Nu tar det ungefär dubbelt så lång tid att cykla hem från jobbet, till jobbet är nog tiden densamma eftersom det bara är nedför i princip. När det är -10-15 grader och svart ute förbannar jag vårt beslut att sälja bilen. Väl uppe på cykeln och halvvägs inser jag att utan den dagliga cykelturen som i dagsläget verkligen tränar mina benmuskler skulle jag nog inte må så bra som gör. Joggingen var också riktigt KUL i söndags, lite ont i fötterna bara eftersom underlaget är så ojämnt med all snö. Tog rundan runt Steninge slott och mot valsta, en sisådär 6-7 kilometer vilket känns lagom just nu när kylan är som den är. Framåt våren får jag öka på till milen men just nu känns det som om våren aldrig mer kommer dyka upp…

Cleo grät några tårar när jag lämnade henne i måndags. Andra gången det händer så det skar i mitt hjärta. Hon hade visserligen slutat innan jag ens kommit fram till dörren ut till hallen. Resten av veckan har det gått strålande som alltid. Det är verkligen häftigt att se hur mycket hon har utvecklats sen hon började på Orion. Lena, en vikarie som inte träffat Cleo på en månad, påpekade att språket verkligen börjat komma igång. Det är kul att höra från någon som inte träffar henne så ofta och märker skillnad. Det är tvåords- och treordsmeningar på löpande band:) Älskade barnet blir väl en pratkvarn som sin mamma och mormor till morfars stora fasa, ha ha.

Jobbet lunkar på. Hamnade lite i en svacka när schemasnacket kom upp igen. Jag gillar verkligen mitt jobb men det är ett dumt att ha när man har småbarn. Tiderna måste ju naturligtvis funka med verksamheten och vi måste finnas där när det är flest barn MEN det krockar ju med mina önskemål. Jag har ju valt det här jobbet vilket betyder att jag får rätta mig. Jag funderar på att gå ner ännu mer i tid eller om Andreas också ska gå ner för att få livet att gå ihop. Jag märker att den enda dagen som Cleo är grinig hemma om hon är det på kvällarna är på onsdagarna när hon går mellan 9-15:45. Nu har jag ändrat så att hon börjar senare de flesta dagarna men hon måste fortfarande gå till kvart i fyra på onsdagar… Jag är så glad över att hon trivs så bra och att hon har så många kompisar där (bästisen Nova och hon skiner upp varje morgon vi kommer in) annars hade jag grämt mig ännu mer över knäppa tider.

Svammel svammel, det blir en del tankar på livet och hur jag vill leva mitt. Nu tror jag att jag ska gå och sova, så jags lutar svammla någon gång;)

Japp, jobb imorgon! Cleo ska till förskolan efter ett uppehåll på snart en månad (sista dagen var den 14/12 innan sjukdom och ledighet). För mig känns det bra! Jag gillar vardagen och eftersom vardagen finns är helgerna ännu mysigare tycker jag. Det ska bli kul att komma tillbaka till jobbet och träffa mina fina kollegor och alla barn. Jag är dock lite orolig över hur Cleo ska reagera att bli lämnad igen. Hon har blivit jättemammig på sistone och inatt skrek hon efter mig mitt i natten.Vår lilla älskling börjar bli stor. Hon har fått ny säng, en egen stor säng. Malm, likadan som bästisen Nova;) Det har gått super att få henne att sova där och hon hoppar glatt upp i sin säng på kvällen, klappar på kudden bredvid hennes och säger ”mamma ligga” (med orent uttal). Tvårodsmeningarna byggs på och hon kan gå förbi saker som är mina eller andreas och säga ”mamma dator” om min fina rosa lilla laptop eller ”pappa mon” som är telefon på Cleospråk. Andreas pratade orent/otydligt jättelänge och idag pratar han ju ganska okej (så bra man nu kan prata när man är från Norrland;))  så jag är inte jätteorolig över hennes uttal. Huvudsaken är väl att vi säger orden som de heter på riktigt så lär hon sig nog… Och att hon pratar så mycket som hon faktist gör:)

Idag hade vi Cilla och Henrik på besök med barnen. De röjer så bra tillsammans och Saga och Cleo dansade ihop. De är så söta:) De härmar varandra jättemycket också, och slåss en del. Mest Saga på Cleo men jag hoppas (får man göra det?) att Cleo börjar ge igen snart;) Det känns som om det börjar bli lite mildare ute nu, idag var det bara minus 10 när jag gav mig ut på en lite längre löprunda än igår. Det känns i benen att det var en månad sen sist, en härlig träningsvärk börjar smyga sig på… Nu är jag dock rustad för vintern, min fina mamma hade med sig en jacka till mig. En dunjacka från Fjällräven som är rysligt varm och dessutom riktigt snygg. Jag har önskat så länge att jag skulle kunna köpa en riktigt bra jacka men priserna på dessa är skyhöga. Nu har jag äntligen en, Tack Mamma:)

Broddar

Lite pensioärsvarning nu när jag är trettioåring och allt. Jag har köpt broddar! Löparbroddar alltså som ser ut ungefär som den här bliden  (som jag snott från nätet) fast mina har många många fler dobbar. Jag har verkligen varit frustrerad över att inte kunna springa på snart en månad eftersom det är så förbannat halt och snöigt. Räddningen blev desssa som man med lite vilja och våld trär på löparskorna och kan flyga fram som förr. Så nu ska mina julkilon som sakta smugit sig på bort. Idag invigde jag broddarna och visst var det kallt de första fem minutrarna men sen var det så skönt. Rätt klädd och med bra musik i öronen är löpningen nästan lika kul som den är på sommartid. LYCKA!

Back in Sweden! Åh herregud som vi blivit bortskämda! Resan ner gick bra, även om jag flera gånger konstaterade att det var lättare att flyga när hon var yngre vildingen. Väl framme mötte pappi oss på flygplatsen och Cleo sträckte sig mot ”opas” armar. De ses inte så ofta, en gång i månaden knappt, men vi pratar på skype ofta ofta. Det gör nog att hon känner igen honom för inte var det några konstigheter. När vi kom fram till fina huset kändes det som vi var på hotell. På våra sängbord låg några karemeller och ett spa-kit till oss var. Fotspa till mig och rak-spa till Andreas. På Cleos sägn hände en rosa julstrumpa med paket i. Efter det blev det mys vid granen och pakteöppning på Cleos initiativ. Hon lekte tomte och delade ut paketen inder granen till höger och vänster. Fullträff på alla paket faktiskt. Cleo fick så fina kläder (flera dressar och en t-shirt) som pappi själv valt, badankor, en ljuvlig nalle-puh-filt som är supermjuk, haklappar med PVC-loggan på (fotbollsaget i Eindhoven) och jättefina handgjorda bestick som de köpt i England. Jag (som är för stor för julklappar egentligen) fick en tröja, jätteläckra handgjorda salladsbestick från samma ställe som Cleos bestick, en tuff klocka och en nyckelring från MULBERRY (jag älskar mulberry) och fortsatt prenumeration på Leva (för er som inte läst den kan jag tipsa om den, lite allt möjligt som psykologi, relationer, kost och träning blandat med annat smått och gott). Andreas fick en superschysst tröja (en Andreas-tröja som jag kallar det så ni förstår att det var mitt i prick), timers som är fjärrstyrda (Andreas visade mig dessa i någon tidning och hade nog hoppats på bättre gensvar men jag var föga imponerad. Pappa och Andreas gillar ju prylar båda två så de fastnade för dessa manicker;)), strumpor med veckodagarna på till min förvirrade man och säkert något jag glämt… Det är det farliga med att försöka återberätta om allt fint, risken är stor att något glöms eftersom det var så mycket!!!

Efter paketöppningen tog vi en dusch och bytte om till nyårskläderna. När vi kom ner hade champagne dukats upp och laxsnittar. Min favoritdryck alla kategorier (hm, nja men vad gäller alkohol i alla fall) är champagne. Det känns så lyxigt och är så fantastiskt gott. Cleo tyckte detsamma fast om laxsnittarna och åt flera stycken själv. När vi satte oss till bords blev det ostron. Cleo fick lite mer lax och var lika nöjd som vi. Fois gras var nästa rätt och Cleo diggar tydligen även gåslever. Gratinerad hummer, som var to die for, slukade Cleo likaså. När vi avslutat hummern var klockan ganska mycket och vi tänkte att Cleo var trött. Det tog dock en och en halv timme att söva barnet (thank god att vi var två, det kändes som en hel evighet) och när hon väl somnat åt vi varmrätt som bestod av hängmörad oxfilé med hasselbackspotatis, svampsås och rödvinssås. Cleo fick detta dagen efter till lunch och det var nog tur för en sån rätt är inte säkert att vi får smaka på igen. Köttet gick att skära bara genom att titta på det (nästan) så mört var det… När vi ätit klart var klockan nästan midnatt och det blev bråttom att få fram fyrverkerierna och knäppa på datorn. Man måste ju lyssna på det klassiska nyårstalet ”ring klocka ring osv…”. Bubbel och oilenbollen (ett holländskt måste på tolvslaget) och snack med några av pappi och Cecilias grannar som kom över fick avsluta 2009 och börja 2010.

Tiden som följde kan summeras med några får ord, god mat, umgås med varandra, lek och även god dricka. När Andreas gick och lade sig den 2a januari var han 29 och sen vips när han vaknade upp den 3e januari var han 30. Detta firades med bakelse och kaffe på sängen följt av paket. Av mig fick han ett halsband från ”vår guldsmed/titansmed” med orden You and Me ingraverade på (vår låt som äve spelades av bästa Mike på bröllopet som vår bröllopsvals). Cleo hade köpt två par kalsonger som det stod Pappa är bäst på! Av pappa och Cecilia fick han indoor skydive. Som att hoppa fallskärm fast inomhus i en tunnel som är 23 meter hög och man gör det genom att ”blåsas” upp. Det var så häftigt att se honom och det såg svårt ut, tekniken måste man ju få till som i ett vanligt hopp för att komma upp från marken. Han var uppe kanske 10-15 meter som högst men det räcker nog när man är helt utan livlina… När vi kom hem väntade nästa överraskning. En kollega till Cecilia och hans far, som är född och uppvuxen i Indonesien som var en holländsk koloni förr, hade lagat indonesisk mat till oss! Jag blev alldeles tårögd och Andreas påtaglig rörd. Vi fick höra historier om Indonesien på ett mycket personligt sätt, sjunga sånger på indonesiska samtidigt som vi åt, åt och åt helt gudomlig mat.De är så otroligt omtänksamma pappa och Cecilia och jag kan garantera att Andreas inte hade kunnat få en bättre 30-års-dag:)

Vi har hunnit besöka sta´n, tittat på djur, lekt i fina lekparken utanför pappa och Cecilias hus och sett lite filmer också. Resan blir svårslagen och vi har blivit så bortskämda att hälften vore nog. Bilder kommer snart…

Inspirerad av Johanna som i sin tur blivit inspirerad själv tänkte jag försöka mig på en liten nyårskrönika… Många saker tas inte upp här, då hade det ju blivit en roman, men i minnet finns så mycket mer, så mycket fint, så mycket sorgligt, så mycket tänkvärt och så mycket annat som inte får plats här…

För tio år sedan vid den här tiden satt jag i värmen och väntade på att få fira in ett nytt millenium. Jag och tre kompisar var på Teneriffa och festade mest hela veckan. Jag minns att vi inte åt frukost en enda gång, trots att vi hade all inclusive, eftersom vi inte orkade upp före lunch under hela veckan. Det var tio år sedan då festandet var en central punkt i mitt liv. Den tiden var verkligen rolig och har såklart format den Jessica jag är idag men jag kan inte mer än skratta när jag tänker tillbaka och jämför med hur livet (och festandet) ser ut idag.

Året som kom innebar flytt till Irland för att jobba som au-pair, en tid som lärde mig mycket om mig själv och framför allt min kropp. Jag åkte dit med en vikt på ca. 80 kilo (som följd av att jag slutade dansa efter 15 år och började festa/äta osunt) och bestämde mig för att aldrig mer vara överviktig. 15 kilo försvann under mina 7 månader på Irland och när jag kom hem fortsatte kampen. En vän gick bort samma sommar jag kom hem och smällen belv stor och maten inte viktig. Jag lyckades gå ner alla kilon och när hösten kom började funderingarna på framtiden. Redan då började jag inse att livet är för kort för att slösa bort.

2001 spenderades bland annat på långholmsgatan där jag bodde. Citylivet passade mig bra eftersom den tiden som inte spenderades där antingen spenderades på TGI friday eller Spy bar. Japp, jag har varit en stureplansbrud utan att egentligen passa in. Kul hade vi, vi drack champagne som vatten och åt sushi varvat med hamburgare. Inga bekymmer i världen när man är 20 nånting…

Lite lugn i livet infördes när jag började plugga 2002 i Västerås. Hälsopedagogik som är mitt stora intresse fick det bli. Dock kändes jobben, de få som fanns, inte så lockande utan jag bytte till lärarutbildningen i Uppsala. På så sätt skulle jag ju få kombinera min önskan att jobba med barn OCH mitt intresse för kost och träning. Våren och hösten 2003 innebar många funderingar men i januari 2004 började då studierna i Uppsala. Studierna gick bra och festandet börja avta. Flytt till Uppsala 2005 med och i maj föds en av mina bästa vänners förstfödda. Suget efter barn finns och jag hjälper gladeligen till med att passa bebben och stötta denna vän som lever i ett förhållande som är på väg att krascha. Hon tar beslutet att en gång för alla avsluta ett otroligt destruktivt förhållande som inte är nyttigt för någon och mina funderingar väcks på nytt. Livet är kort, vill jag leva så här? Mannen jag levde var kanske inte den man jag ville leva med? Det liv vi levde var inte det liv jag vill titta tillbaka på när ålderns höst kommer. Framför allt ville jag inte vara den person som jag tyvärr blev i det här förhållandet…

2006 blir ett år fyllt av ångest, glädje och framför allt fjärliar i magen. Efter en sommar på bland annat medelhavskryssning med pappa, Cecilia och syster Madde som läser mig bra och såg att förhållandet jag levde i inte var ett sådant förhållande jag ville ha, började en ny termin på Uppsala universitet. Min näst sista! In i klassrummet stormar en drummel som störde mig otroligt. Han kunde aldrig passa tider, pratade högljutt och var dessutom väldigt duktig i skolan. Bakifrån var han riktigt läcker, framifrån visste jag inte eftersom jag inte ville titta på honom. Han var ju redan så dryg så inte skulle han se att någon spanade på honom!!! Mina vänner i klassen läste mot de äldre åren, likaså hans vänner. Han och jag hamnade i en egen grupp en dag när det var dags för gruppdiskussion eftersom vi var två av några få som läste mot de yngre åren. Med tunga steg gick jag mot lektion, med lätta steg flög jag därifrån. Vi hann diskutera mycket mer än uppgiften och jag insåg att det var en ganska fantastisk person jag hade framför mig. Träningsgalen som jag och med värderingar likt mina. Snygg som få och med ett hjärta av renaste guld. Dryg? Inte det minsta bara välidgt disträ och lite yr! Passa tider gör han fortfarande inte! Ni anar nog vem han är…

I Januari 2007 efter en höst med mycket extra skolarbete på kvällstid hos denne yra student, fick jag veta att han inte var en ”förhållandekille” och inte sugen på ett sådant liv utan gillade att festa och ha kul bara. Jag fick fjärilar i magen bara han visade sig så jag visste ju vad jag skulle göra… Jag avslutade förlovning med exet och flyttade till min systers lägenhet. Jag tog mod till mig och berättade för Andreas hur jag kände och vad som växt fram under vår intensiva tid tillsammans och det där med att inte vara en förhållandekille var som bortblåst. Våren gick åt till att flytta ihop och plugga klart. Min examen tog jag i juni 2007 (även om jag inte fixade till uppsatsen och tog ut examen förrän januari 2008) och det firades såklart med dunder och brak på söders höjder. Augusti, ett år efter vi träffats, friar Andreas och utan någon som helst tvekan svarar jag JA. Bröllopet planerade vi in i augusti året därpå, 080808. I samma veva som detta hittar vi en stuga i Sundsvall som vi vill ha. Sista augusti åker Andreas upp till norr och skriver på papper för ett köp av ”vårt paradis på jorden”. I oktober kommer sedan beskedet att vi ska ha barn. Kan man vara så här lycklig är min första tanke?

2008 i juni föds vår fruktansvärt efterlängtade Cleo. Med planerat snitt fullkomligt slits hon ut och vänder upp och ner på världen. Allt som varit innan är borta, det är ju det här som är livet! Utan att ha gått ner speciellt många av de 30 graviditeteskilona jag dragit på mig vigs vi sedan i Galtströms kyrka den 8/8-08. Cleo är snäll som en ängel, min klänning på väg att explodera och ett sinne som är berusat av kärlek inte av alkohol eftersom jag ammade:) Vi köper månaden efter vårt lilla radhus och flyttar från södra sidan av sta´n till den norra.

2009 blev ett lugnare år. Jag fyllde 30 i juni, på självaste midsommarafton och i juli böev det  Turkiet-resa med syster och Daniel. Jag började på nytt jobb i augusti och kort därefter börjar förskolan. Avslutet på det här året firas med pappa och Cecilia i Holland och jag har goda förhoppningar om ett lika bra 2010 som det gångna året.

Decenniets Luring:

Sommaren 2006 åkte jag och Madde på en intesivkurs för att ta körkort. Mamma vet men inte pappa som ska överraskas. OM vi är oroliga att han ska få reda på ngågot och förstöra överraskningen. Pappa har för vana att messa och ringa oss samtidigt, mig och Madde, så när han ringer Madde förstår vi att han sedan ska ringa mig den där kvällen i Norberg. Jag sitter en halvmeter från Madde och hör allt pappa säger och har sedan mycket svårt att hålla mig och spela förvånad när han ringer till mig och bjuder med oss på en medelhavskryssning. Några veckor efter att vi kommit hem från den underbara resan kör vi upp. Madde först, jag direkt efter med samma ”bedömmare”. Vi klarar det båda två och åker hem för att skriva en stor skylt. Den skylten hålls sedan upp i ankomsthallen på Arlanda när pappa och Cecilia kommer hem för ett besök i Svedala. Pappas min är han ser skyltarna minns jag än idag:)

Decenniets händelse:

Decenniets händelse har fyra bokstäver, C L E O! Mitt hjärta svämmar över när jag tänker på vår fina solstråle. Hon är ett resultat av kärlek, ger så mycket kärlek och får lika mycket tillbaka. Hon har fört mig och Andreas närmre varandra och jag tackar högre makter varje dag för att vi har henne, och varandra.

Tankar…

Allt som har hänt har format mig. Jag tror verkligen på att man sällan ångrar något man gjort utan oftare ångrar det man INTE gjort. Jag har gjort ett val och det är att vara glad och nöjd men inte att nöja mig. Jag vill sitta på åldershemmet och hålla Andreas i handen medan vi går ner för memory lane och le åt det liv vi levt. Vi bråkar aldrig, jag tror inte på gräl. Att kunna diskutera, argumentera för sin sak, kunna lyssna på andras åsikter och föra dialoger är otroligt viktig och ofta konstrukivt för ett förhållande. Att bråka är inte detta utan nästan alltid destruktivt. Jag tror inte att man måste bråka för att ”rensa luften” som många säger utan jag tror att bråk uppstår när man låtit det gå för långt. Andreas föddes utan förmåga att bråka och det gör att jag slipper knuten i magen efter att ha blivit lämnad ensam mitt i ett storgräl eller somnat osams med den man älskar. Den klumpen hade jag allt för ofta i magen tidigare och jag saknar den inte! En kär vän till mig sa att jag alltid är så glad och positivt och att hon ibland avundas det men att hon sedan insett att det är ju faktiskt ett val jag har gjort. Ett val som alla kan göra! Jag har också haft det kämpigt i livet och stött på motgångar som jag inte önskar någon men istället för att låta det trycka ner mig väljer jag att använda det som lärdom. Jag tänker aldrig nöja mig med det näst bästa, inte leva ett liv som är helt okej utan jag vill leva ett BRA liv. När jag skriver det ser jag själv hur det lätt kan tolkas som en provokation eller kanske syftar till det materialistiska men så är det inte. Det handlar helt enkelt om att göra det bästa av varje dag, varje minut och varje sekund av det liv vi så kort tid lever…

GOTT NYTT ÅR ALLA NI SOM BERIKAR MITT LIV, NI VET VILKA NI ÄR…

Ett nytt element ska dit och nytt handtag till dörren ska inhandlas. En tavla på väggen ovanför toaletten ska vi hitta, gärna med turkost, svart och vitt i så hittar ni någon säg till:) Nästa projekt bli nog hallen men den fixar vi själva.

FÖRE:

Hm....

EFTER:

Nästan färdig...

FÖRE:

Inte fräscht!

EFTER:

Fräscht!

Cleos fina julklappar på plats:)

Fick ett mess idag. ”Vill ni komma på middag ikväll” stod det och var från Johanna. Såklart vi ville:) En spontanmiddag är aldrig fel ju! Jonas och Johanna bjöd på tacos, fast med den nya red fusion kryddan ”smokey garlic” eller nå´t sånt. Fantastiskt gott!

Tjejerna satt bredvid varandra och härmades med nästan allt. Nova fick till en liten ljudkavalkad med tillhörande dans och Cleo var inte sen att hänga på. De är så söta våra små liv och det märks att de känner varandra väl. Nu leker de mer och mer MED varandra och skrattar högt åt varandras tokerier.

Andreas sa just när vi satte oss i soffan efter att ha badat och nattat en mycket nöjd dotter att det var en så trevlig kväll och jag höll med. Tack fina vänner, nästa gång är det vår tur:)