Mitt liv som förortsmamma…

I fredags började Cleo hosta lite och lät lite hes. Inget snor, inget gnäll, inget konstigt alls faktiskt förutom den där hostan. Hostan är ju en återkommande bekant i våra liv, eller främst i Cleos liv, så vi anade att något var på gång men trodde nog att det skulle dröja längre än till samma natt. Hon vaknade, som alltid när kruppen kommer, någon timme efter att hon somnat och den här gången var det ILLA! Hon har tidigare inte själv blivit nämnvärt upprörd över anfallen men nu grät hon, tog sig för halsen och samtidigt som hon skällde väste hon fram något som skulle likna andning. Jag gick ut med henne på baksidan medan Andreas ringde för att kolla hur länge vi skulle stå där innan vi skulle förvänta oss resultat. 30 minuter var svaret och när Andreas tog över och fortsatte stå ute med henne blev andningen bättre. Hon sov, eller ja försökte sova, resten av natten i sin vagn inne hos oss för att kunna sitta upprätt. Inte mycket sömn för någon av oss. På lördagen mådde hon bättre men sen steg febern och på kvällen när hela släkten var här för att fira Andreas nådde den upp till 40 grader. Andningen blev bara värre och värre och när hon stått ute i sin vagn i 45 minuter och det ändå bara blev värre åkte vi till Astrid Lindgrens. Aldrig har vi fått så snabb hjälp som där och då! Det tog kanske 10 minuter innan vi var inne på ett rum och fick träffa en sjuksköterksa och ytterliggare 20 minuter senare fick vi träffa en läkare. Läkaren konstaterade att det troligen inte lät som astma utan riktigt illa krupp, även fast skällande gått över. Lillälsklingen fick inhalera adrenalin och fick massa kortison men det ville inte hjälpa riktigt. Två omgångar med  med flera inhalationer behövdes för att få bukt med hennes andningssvårigheter. Jag har aldrig sett ett bröst guppa så snabbt upp och ner! Bröstkorgen var intryck på stackars Cleo som vi senare kunde se ”gå tillbaka” till normalt läge. Läkarna var fantastiska, två ganska unga tjejer (vi hann med ett skiftbyte eftersom det ska gå en tid mellan varje inhalation därav två läkare) som förklarade allt på ett mycket bra sätt och förberdde oss på att vi får räkna med att åka in fler gåner för inhalering. När vi väl kom hem var klockan två och gosan hade inte sovit på hela dagen. Hon sov bra under omständigheterna och har också varit ganska pigg idag. Hon väser och det rosslar och hostan är lika illa som vanligt men febern är borta. Vilken pärs! Och vad man lider när ens barn mår så dåligt!!!

Idag fick jag ett mess av min fina vän Johanna som undrade om vi behövde något från apoteket eftersom hon ändå skulle dit och det gjorde vi ju! Omtänksamma hon:) Vi tog senare en prommis i det fina vädret och jag fick tänka på lite annat. Jag är så glad att hon finns och att hon bor så nääääära så vi kan ses så ofta som vi faktiskt gör:) Mer av det tack…

Kvällen igår, innan allt detta, var dock jättemysig. Andreas hade gjort supergod smörgåstårta och nästan alla fina släktingar var här (förutom LE som var hemma med dogsen och Madde/Daniel som är i Åre och Pappi/Cecilia som är i staterna förstås…).

Älsklingen och hans smörgåstårtor

Cleo lär Simon titta på tv, mycket uppskattat av hans föräldrar (eller???)

Detta inlägg postades måndag, januari 18th, 2010 kl. 1:09 f m och är arkiverad under Allt och inget, Cleo. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.