Mitt liv som förortsmamma…

I fredags började Cleo hosta lite och lät lite hes. Inget snor, inget gnäll, inget konstigt alls faktiskt förutom den där hostan. Hostan är ju en återkommande bekant i våra liv, eller främst i Cleos liv, så vi anade att något var på gång men trodde nog att det skulle dröja längre än till samma natt. Hon vaknade, som alltid när kruppen kommer, någon timme efter att hon somnat och den här gången var det ILLA! Hon har tidigare inte själv blivit nämnvärt upprörd över anfallen men nu grät hon, tog sig för halsen och samtidigt som hon skällde väste hon fram något som skulle likna andning. Jag gick ut med henne på baksidan medan Andreas ringde för att kolla hur länge vi skulle stå där innan vi skulle förvänta oss resultat. 30 minuter var svaret och när Andreas tog över och fortsatte stå ute med henne blev andningen bättre. Hon sov, eller ja försökte sova, resten av natten i sin vagn inne hos oss för att kunna sitta upprätt. Inte mycket sömn för någon av oss. På lördagen mådde hon bättre men sen steg febern och på kvällen när hela släkten var här för att fira Andreas nådde den upp till 40 grader. Andningen blev bara värre och värre och när hon stått ute i sin vagn i 45 minuter och det ändå bara blev värre åkte vi till Astrid Lindgrens. Aldrig har vi fått så snabb hjälp som där och då! Det tog kanske 10 minuter innan vi var inne på ett rum och fick träffa en sjuksköterksa och ytterliggare 20 minuter senare fick vi träffa en läkare. Läkaren konstaterade att det troligen inte lät som astma utan riktigt illa krupp, även fast skällande gått över. Lillälsklingen fick inhalera adrenalin och fick massa kortison men det ville inte hjälpa riktigt. Två omgångar med  med flera inhalationer behövdes för att få bukt med hennes andningssvårigheter. Jag har aldrig sett ett bröst guppa så snabbt upp och ner! Bröstkorgen var intryck på stackars Cleo som vi senare kunde se ”gå tillbaka” till normalt läge. Läkarna var fantastiska, två ganska unga tjejer (vi hann med ett skiftbyte eftersom det ska gå en tid mellan varje inhalation därav två läkare) som förklarade allt på ett mycket bra sätt och förberdde oss på att vi får räkna med att åka in fler gåner för inhalering. När vi väl kom hem var klockan två och gosan hade inte sovit på hela dagen. Hon sov bra under omständigheterna och har också varit ganska pigg idag. Hon väser och det rosslar och hostan är lika illa som vanligt men febern är borta. Vilken pärs! Och vad man lider när ens barn mår så dåligt!!!

Idag fick jag ett mess av min fina vän Johanna som undrade om vi behövde något från apoteket eftersom hon ändå skulle dit och det gjorde vi ju! Omtänksamma hon:) Vi tog senare en prommis i det fina vädret och jag fick tänka på lite annat. Jag är så glad att hon finns och att hon bor så nääääära så vi kan ses så ofta som vi faktiskt gör:) Mer av det tack…

Kvällen igår, innan allt detta, var dock jättemysig. Andreas hade gjort supergod smörgåstårta och nästan alla fina släktingar var här (förutom LE som var hemma med dogsen och Madde/Daniel som är i Åre och Pappi/Cecilia som är i staterna förstås…).

Älsklingen och hans smörgåstårtor

Cleo lär Simon titta på tv, mycket uppskattat av hans föräldrar (eller???)

… från min älskade syster. Hon är ju om bekant i Åre och jobbar och jag längtar efter hen något kopiöst! Hon jobbar på Hotell Granen som är mäkta populärt, så populärt att inför jul och nyår var det fullbokat redan i höstas. Sport- och påsklov är fullbokat sedan ännu längre tillbaka med många återkommande gäster. MEN det hade kommit en avbokning på ett rum under påskveckan!!! Som Madde, fina Madde, bokade åt oss. Det vore helt magiskt att få åka upp dig några dagar på påsken, me love Åre och dess ljuva atmosfär med lite lyxig känsla. Att få bo på hotell, äta lyxig hotellfrukost, sitta framför öppna brasan efter en dags längdskridskoåkande med en kopp varm choklad, leka med Cleo och alla de andra barnen som kommer att vara där under påsk, äta god mat i restaurangen där syster yster jobbar och bara få umgås med Madde och Daniel skulle vara så uppskattat:) Håll nu tummarna för att jag får semester för mitt jobb!

… att blogga! Men några rader kanske jag kan knåpa ihop, den blir det nog et uppehåll ett litet tag till. Eller så kommer lusten tebax kanske;)

TUR att vi sålde den andra bilen. Det är så fruktansvärt tungt att cykla i den här förbannade snön och med dubbdäcken på blir det ännu tyngre. Hade vi haft en extra bil hade jag förmodligen tagit den till jobbet och skadat vår miljö mer än jag redan gör och dessutom aldrig blivit av med julkilona. Nu tar det ungefär dubbelt så lång tid att cykla hem från jobbet, till jobbet är nog tiden densamma eftersom det bara är nedför i princip. När det är -10-15 grader och svart ute förbannar jag vårt beslut att sälja bilen. Väl uppe på cykeln och halvvägs inser jag att utan den dagliga cykelturen som i dagsläget verkligen tränar mina benmuskler skulle jag nog inte må så bra som gör. Joggingen var också riktigt KUL i söndags, lite ont i fötterna bara eftersom underlaget är så ojämnt med all snö. Tog rundan runt Steninge slott och mot valsta, en sisådär 6-7 kilometer vilket känns lagom just nu när kylan är som den är. Framåt våren får jag öka på till milen men just nu känns det som om våren aldrig mer kommer dyka upp…

Cleo grät några tårar när jag lämnade henne i måndags. Andra gången det händer så det skar i mitt hjärta. Hon hade visserligen slutat innan jag ens kommit fram till dörren ut till hallen. Resten av veckan har det gått strålande som alltid. Det är verkligen häftigt att se hur mycket hon har utvecklats sen hon började på Orion. Lena, en vikarie som inte träffat Cleo på en månad, påpekade att språket verkligen börjat komma igång. Det är kul att höra från någon som inte träffar henne så ofta och märker skillnad. Det är tvåords- och treordsmeningar på löpande band:) Älskade barnet blir väl en pratkvarn som sin mamma och mormor till morfars stora fasa, ha ha.

Jobbet lunkar på. Hamnade lite i en svacka när schemasnacket kom upp igen. Jag gillar verkligen mitt jobb men det är ett dumt att ha när man har småbarn. Tiderna måste ju naturligtvis funka med verksamheten och vi måste finnas där när det är flest barn MEN det krockar ju med mina önskemål. Jag har ju valt det här jobbet vilket betyder att jag får rätta mig. Jag funderar på att gå ner ännu mer i tid eller om Andreas också ska gå ner för att få livet att gå ihop. Jag märker att den enda dagen som Cleo är grinig hemma om hon är det på kvällarna är på onsdagarna när hon går mellan 9-15:45. Nu har jag ändrat så att hon börjar senare de flesta dagarna men hon måste fortfarande gå till kvart i fyra på onsdagar… Jag är så glad över att hon trivs så bra och att hon har så många kompisar där (bästisen Nova och hon skiner upp varje morgon vi kommer in) annars hade jag grämt mig ännu mer över knäppa tider.

Svammel svammel, det blir en del tankar på livet och hur jag vill leva mitt. Nu tror jag att jag ska gå och sova, så jags lutar svammla någon gång;)

Japp, jobb imorgon! Cleo ska till förskolan efter ett uppehåll på snart en månad (sista dagen var den 14/12 innan sjukdom och ledighet). För mig känns det bra! Jag gillar vardagen och eftersom vardagen finns är helgerna ännu mysigare tycker jag. Det ska bli kul att komma tillbaka till jobbet och träffa mina fina kollegor och alla barn. Jag är dock lite orolig över hur Cleo ska reagera att bli lämnad igen. Hon har blivit jättemammig på sistone och inatt skrek hon efter mig mitt i natten.Vår lilla älskling börjar bli stor. Hon har fått ny säng, en egen stor säng. Malm, likadan som bästisen Nova;) Det har gått super att få henne att sova där och hon hoppar glatt upp i sin säng på kvällen, klappar på kudden bredvid hennes och säger ”mamma ligga” (med orent uttal). Tvårodsmeningarna byggs på och hon kan gå förbi saker som är mina eller andreas och säga ”mamma dator” om min fina rosa lilla laptop eller ”pappa mon” som är telefon på Cleospråk. Andreas pratade orent/otydligt jättelänge och idag pratar han ju ganska okej (så bra man nu kan prata när man är från Norrland;))  så jag är inte jätteorolig över hennes uttal. Huvudsaken är väl att vi säger orden som de heter på riktigt så lär hon sig nog… Och att hon pratar så mycket som hon faktist gör:)

Idag hade vi Cilla och Henrik på besök med barnen. De röjer så bra tillsammans och Saga och Cleo dansade ihop. De är så söta:) De härmar varandra jättemycket också, och slåss en del. Mest Saga på Cleo men jag hoppas (får man göra det?) att Cleo börjar ge igen snart;) Det känns som om det börjar bli lite mildare ute nu, idag var det bara minus 10 när jag gav mig ut på en lite längre löprunda än igår. Det känns i benen att det var en månad sen sist, en härlig träningsvärk börjar smyga sig på… Nu är jag dock rustad för vintern, min fina mamma hade med sig en jacka till mig. En dunjacka från Fjällräven som är rysligt varm och dessutom riktigt snygg. Jag har önskat så länge att jag skulle kunna köpa en riktigt bra jacka men priserna på dessa är skyhöga. Nu har jag äntligen en, Tack Mamma:)

Inspirerad av Johanna som i sin tur blivit inspirerad själv tänkte jag försöka mig på en liten nyårskrönika… Många saker tas inte upp här, då hade det ju blivit en roman, men i minnet finns så mycket mer, så mycket fint, så mycket sorgligt, så mycket tänkvärt och så mycket annat som inte får plats här…

För tio år sedan vid den här tiden satt jag i värmen och väntade på att få fira in ett nytt millenium. Jag och tre kompisar var på Teneriffa och festade mest hela veckan. Jag minns att vi inte åt frukost en enda gång, trots att vi hade all inclusive, eftersom vi inte orkade upp före lunch under hela veckan. Det var tio år sedan då festandet var en central punkt i mitt liv. Den tiden var verkligen rolig och har såklart format den Jessica jag är idag men jag kan inte mer än skratta när jag tänker tillbaka och jämför med hur livet (och festandet) ser ut idag.

Året som kom innebar flytt till Irland för att jobba som au-pair, en tid som lärde mig mycket om mig själv och framför allt min kropp. Jag åkte dit med en vikt på ca. 80 kilo (som följd av att jag slutade dansa efter 15 år och började festa/äta osunt) och bestämde mig för att aldrig mer vara överviktig. 15 kilo försvann under mina 7 månader på Irland och när jag kom hem fortsatte kampen. En vän gick bort samma sommar jag kom hem och smällen belv stor och maten inte viktig. Jag lyckades gå ner alla kilon och när hösten kom började funderingarna på framtiden. Redan då började jag inse att livet är för kort för att slösa bort.

2001 spenderades bland annat på långholmsgatan där jag bodde. Citylivet passade mig bra eftersom den tiden som inte spenderades där antingen spenderades på TGI friday eller Spy bar. Japp, jag har varit en stureplansbrud utan att egentligen passa in. Kul hade vi, vi drack champagne som vatten och åt sushi varvat med hamburgare. Inga bekymmer i världen när man är 20 nånting…

Lite lugn i livet infördes när jag började plugga 2002 i Västerås. Hälsopedagogik som är mitt stora intresse fick det bli. Dock kändes jobben, de få som fanns, inte så lockande utan jag bytte till lärarutbildningen i Uppsala. På så sätt skulle jag ju få kombinera min önskan att jobba med barn OCH mitt intresse för kost och träning. Våren och hösten 2003 innebar många funderingar men i januari 2004 började då studierna i Uppsala. Studierna gick bra och festandet börja avta. Flytt till Uppsala 2005 med och i maj föds en av mina bästa vänners förstfödda. Suget efter barn finns och jag hjälper gladeligen till med att passa bebben och stötta denna vän som lever i ett förhållande som är på väg att krascha. Hon tar beslutet att en gång för alla avsluta ett otroligt destruktivt förhållande som inte är nyttigt för någon och mina funderingar väcks på nytt. Livet är kort, vill jag leva så här? Mannen jag levde var kanske inte den man jag ville leva med? Det liv vi levde var inte det liv jag vill titta tillbaka på när ålderns höst kommer. Framför allt ville jag inte vara den person som jag tyvärr blev i det här förhållandet…

2006 blir ett år fyllt av ångest, glädje och framför allt fjärliar i magen. Efter en sommar på bland annat medelhavskryssning med pappa, Cecilia och syster Madde som läser mig bra och såg att förhållandet jag levde i inte var ett sådant förhållande jag ville ha, började en ny termin på Uppsala universitet. Min näst sista! In i klassrummet stormar en drummel som störde mig otroligt. Han kunde aldrig passa tider, pratade högljutt och var dessutom väldigt duktig i skolan. Bakifrån var han riktigt läcker, framifrån visste jag inte eftersom jag inte ville titta på honom. Han var ju redan så dryg så inte skulle han se att någon spanade på honom!!! Mina vänner i klassen läste mot de äldre åren, likaså hans vänner. Han och jag hamnade i en egen grupp en dag när det var dags för gruppdiskussion eftersom vi var två av några få som läste mot de yngre åren. Med tunga steg gick jag mot lektion, med lätta steg flög jag därifrån. Vi hann diskutera mycket mer än uppgiften och jag insåg att det var en ganska fantastisk person jag hade framför mig. Träningsgalen som jag och med värderingar likt mina. Snygg som få och med ett hjärta av renaste guld. Dryg? Inte det minsta bara välidgt disträ och lite yr! Passa tider gör han fortfarande inte! Ni anar nog vem han är…

I Januari 2007 efter en höst med mycket extra skolarbete på kvällstid hos denne yra student, fick jag veta att han inte var en ”förhållandekille” och inte sugen på ett sådant liv utan gillade att festa och ha kul bara. Jag fick fjärilar i magen bara han visade sig så jag visste ju vad jag skulle göra… Jag avslutade förlovning med exet och flyttade till min systers lägenhet. Jag tog mod till mig och berättade för Andreas hur jag kände och vad som växt fram under vår intensiva tid tillsammans och det där med att inte vara en förhållandekille var som bortblåst. Våren gick åt till att flytta ihop och plugga klart. Min examen tog jag i juni 2007 (även om jag inte fixade till uppsatsen och tog ut examen förrän januari 2008) och det firades såklart med dunder och brak på söders höjder. Augusti, ett år efter vi träffats, friar Andreas och utan någon som helst tvekan svarar jag JA. Bröllopet planerade vi in i augusti året därpå, 080808. I samma veva som detta hittar vi en stuga i Sundsvall som vi vill ha. Sista augusti åker Andreas upp till norr och skriver på papper för ett köp av ”vårt paradis på jorden”. I oktober kommer sedan beskedet att vi ska ha barn. Kan man vara så här lycklig är min första tanke?

2008 i juni föds vår fruktansvärt efterlängtade Cleo. Med planerat snitt fullkomligt slits hon ut och vänder upp och ner på världen. Allt som varit innan är borta, det är ju det här som är livet! Utan att ha gått ner speciellt många av de 30 graviditeteskilona jag dragit på mig vigs vi sedan i Galtströms kyrka den 8/8-08. Cleo är snäll som en ängel, min klänning på väg att explodera och ett sinne som är berusat av kärlek inte av alkohol eftersom jag ammade:) Vi köper månaden efter vårt lilla radhus och flyttar från södra sidan av sta´n till den norra.

2009 blev ett lugnare år. Jag fyllde 30 i juni, på självaste midsommarafton och i juli böev det  Turkiet-resa med syster och Daniel. Jag började på nytt jobb i augusti och kort därefter börjar förskolan. Avslutet på det här året firas med pappa och Cecilia i Holland och jag har goda förhoppningar om ett lika bra 2010 som det gångna året.

Decenniets Luring:

Sommaren 2006 åkte jag och Madde på en intesivkurs för att ta körkort. Mamma vet men inte pappa som ska överraskas. OM vi är oroliga att han ska få reda på ngågot och förstöra överraskningen. Pappa har för vana att messa och ringa oss samtidigt, mig och Madde, så när han ringer Madde förstår vi att han sedan ska ringa mig den där kvällen i Norberg. Jag sitter en halvmeter från Madde och hör allt pappa säger och har sedan mycket svårt att hålla mig och spela förvånad när han ringer till mig och bjuder med oss på en medelhavskryssning. Några veckor efter att vi kommit hem från den underbara resan kör vi upp. Madde först, jag direkt efter med samma ”bedömmare”. Vi klarar det båda två och åker hem för att skriva en stor skylt. Den skylten hålls sedan upp i ankomsthallen på Arlanda när pappa och Cecilia kommer hem för ett besök i Svedala. Pappas min är han ser skyltarna minns jag än idag:)

Decenniets händelse:

Decenniets händelse har fyra bokstäver, C L E O! Mitt hjärta svämmar över när jag tänker på vår fina solstråle. Hon är ett resultat av kärlek, ger så mycket kärlek och får lika mycket tillbaka. Hon har fört mig och Andreas närmre varandra och jag tackar högre makter varje dag för att vi har henne, och varandra.

Tankar…

Allt som har hänt har format mig. Jag tror verkligen på att man sällan ångrar något man gjort utan oftare ångrar det man INTE gjort. Jag har gjort ett val och det är att vara glad och nöjd men inte att nöja mig. Jag vill sitta på åldershemmet och hålla Andreas i handen medan vi går ner för memory lane och le åt det liv vi levt. Vi bråkar aldrig, jag tror inte på gräl. Att kunna diskutera, argumentera för sin sak, kunna lyssna på andras åsikter och föra dialoger är otroligt viktig och ofta konstrukivt för ett förhållande. Att bråka är inte detta utan nästan alltid destruktivt. Jag tror inte att man måste bråka för att ”rensa luften” som många säger utan jag tror att bråk uppstår när man låtit det gå för långt. Andreas föddes utan förmåga att bråka och det gör att jag slipper knuten i magen efter att ha blivit lämnad ensam mitt i ett storgräl eller somnat osams med den man älskar. Den klumpen hade jag allt för ofta i magen tidigare och jag saknar den inte! En kär vän till mig sa att jag alltid är så glad och positivt och att hon ibland avundas det men att hon sedan insett att det är ju faktiskt ett val jag har gjort. Ett val som alla kan göra! Jag har också haft det kämpigt i livet och stött på motgångar som jag inte önskar någon men istället för att låta det trycka ner mig väljer jag att använda det som lärdom. Jag tänker aldrig nöja mig med det näst bästa, inte leva ett liv som är helt okej utan jag vill leva ett BRA liv. När jag skriver det ser jag själv hur det lätt kan tolkas som en provokation eller kanske syftar till det materialistiska men så är det inte. Det handlar helt enkelt om att göra det bästa av varje dag, varje minut och varje sekund av det liv vi så kort tid lever…

GOTT NYTT ÅR ALLA NI SOM BERIKAR MITT LIV, NI VET VILKA NI ÄR…

Fick ett mess idag. ”Vill ni komma på middag ikväll” stod det och var från Johanna. Såklart vi ville:) En spontanmiddag är aldrig fel ju! Jonas och Johanna bjöd på tacos, fast med den nya red fusion kryddan ”smokey garlic” eller nå´t sånt. Fantastiskt gott!

Tjejerna satt bredvid varandra och härmades med nästan allt. Nova fick till en liten ljudkavalkad med tillhörande dans och Cleo var inte sen att hänga på. De är så söta våra små liv och det märks att de känner varandra väl. Nu leker de mer och mer MED varandra och skrattar högt åt varandras tokerier.

Andreas sa just när vi satte oss i soffan efter att ha badat och nattat en mycket nöjd dotter att det var en så trevlig kväll och jag höll med. Tack fina vänner, nästa gång är det vår tur:)

Jag fick ju min lilla Mini-PC innan jul så döm om min förvåning när tomten tar fram ett paket till mig på julafton. Min fina make hade köpt ett set från Mary Kay med bodylotion och parfym till mig. Han sa att han ville köpa det eftersom jag var så eld och lågor över just den doften när jag kom hem från sminkpartyt med Johanna och att han tyckte den luktade så gott själv:) Vilken överraskning:) Fina fina maken… Den lutar så gott, inte alls starkt utan mer… nytvättat liksom. Me like!

Tillbaka till verkligheten. En trist sådan eftersom det är så få barn på jobbet. Vi är dessutom på en annan förskola under julen vilket gör att man inte heller kan fixa massa nödvändiga saker när tid ändå finns. Det är också barn som ska komma som inte dyker vilket gör mig gaaaaalen. Visst om de blir sjuka men att bara inte komma gör ju att vi är alldeles för många som jobbar. Jag hade gladeligen tagit semester de här dagarna också men ställde upp som en god kollega för att vi ändå skulle få en hel del barn. 13 kom idag på hela dagen!!! Men men, två dagar kvar sen blir det semester igen till den 11e och resa till Holland där emellan. Jag längtar som bara den och har redan börjat packa fast vi inte åker förrän på torsdag.

Jag orkar nästan inte skriva om julen, den har varit toppen men så mycket har hänt och att få ner det i ett blogginlägg känns just nu övermäktigt. När vi kom upp till sundsvall trodde jag att julhelgen skulle bli ett misslyckande eftersom vattnet hade fryst i stugan. Jag hann svära några gånger över att jag minsann inte tänker leva något primitivt liv med vatten på dunk och min make hann få sig en avhyvling mer än en gång. Som om det var hans fel att vattnet frusit av köldgraderna uppe i Norrland!!! Som tur är känner han mig och tog det nog inte så hårt och eftersom han fixade vattnet snabbt kunde vi skratta åt det redan några timmar senare. Resten av julen flöt på och vi åt, åt och åt lite till. På julafton var vi i kyrkan på förmiddagen för den årliga julkrubbe-gudstjänsten. Resten av dagen spenderades hemma hos Johanna, Per och ljuvliga  Simon (Cleos kusin som hon kallar ”Mimon”, hon har jättesvårt för vissa bokstäver fina ungen). Jultomten kom på besök såklart och Cleo var mäkta imponerad. Inte så imponerad att hon ville gå till honom självmant utan höll sig krampaktigt fast i Per. När tomten senare skulle gå fick han en godispåse av Cleo och en liten kram på det! Barnet fick så mycket presenter att hälften varit nog. Inte en enda dålig sak fick hon utan strålande presenter. En gunghäst, en käpphäst, en docka som pratar, fina kläder, duplo, potta, pall och toasits allt från BabyBjörn i vitt och svart som faksitkst gjorde Cleo lika glad som hennes mamma och pappa. Cleo sätter sig på pottan och säger ”kiss kiss” innan hon reser sig upp och kollar om något finns där. Hon har dock missat att man ska ta av sig byxor och blöja först men övning ger färdighet… Jag minns inte ens allt fint hon fick men jag skyller på sömnbristen (barnet har vänt på dygnet och somnar sent och vaknar sent. Helt okej när man är ledig men INTE när mamman ska upp 5:15 och jobba…) Vi spelade ett spel med julklappar på kvällen och Cleo tjöt av skratt när vi slogs om ett och samma paket och skrek NEEEEJ varje gång någon ur den fjäll-vedinska familjen fick en sexa och fick ta ett paket från den fjällska familjens julklappahög. Vilken lyckad julafton det blev, trots att jag befann mig långt hemifrån och trots att det är vinter. Jag ogillar vintern skarpt och allra helst snön som bara ställer till med problem men det är en annan historia… Tack alla underbara för en fantastisk jul:)

På juldagen kom min älskade syster. Jag blev så glad att hon orkade komma ner från Åre och i vanlig ordning hann vi med många skrattanfall och fnisserier. Tänk att man kan ha så kul ihop med någon:) Cleos fina moster hade köpt på tok för mycket julklappar i vanlig ordning. Cleo fick så fina kläder från bland annat Molo att hälften vore nog. Sköna mjkuisbyxor i ekologisk bomull fanns också med:) Presentkort på Polarn och pyret som förvandlades till en vårjacka som vi annars aldrig haft råd med, ett ritbord med magneter och en ”magnetpenna” om ni vet jag menar (Ett hett tips till ritglada barn, perfekt i bilen eftersom man slipper papper att hålla reda på), en reflex med favoriten bolibompadraken på som Cleo har på sin jacka och drar i flera gånger om dagen. Jag och Andreas fick också julklapp, ett presentkort på Plantagen på en summa som kan ge oss den efterlängtade komposten. Min syster tyckte vi var sååååå tråkiga som önskade oss detta men vi gör verkligen det, önskar oss en alltså!

På kvällen var det middag hos min svärmor med nästan-släkten Vängbergs. Alltid lika mysigt att träffas:) På annandagen åkte Madde hem, sorgligt men hjälp va härligt att hon kom! Vi åkte vidare in till city för en fika med fina Tess och Peter och lite snack om bebben i magen. På kvällen rester hemma hos min svägerska och sen hem för packande. Anlände till Märsta i söndagskväll med svärmor och svärmors hund med i bilen. Farmor och Cleo har umgåtts medans jag har jobbat och pappan skulle ha jobbat men fick vända när han kom till jobbet eftersom det är likadant på hans jobb, flera barn anmälda men ingen som dyker upp…

Nu: dusch, snart: sova! Jessi: trött!

Det är lugnt på jobbet nu. Så få barn att det inte ens märktes att en av pedagogerna hos oss var sjuk och att två hade semester igår. Idag är en av de två lediga tillbaka så då passar jag på att ta ute lite ledigt. Jag jobbar 9-12:30 för att sedan bli upplockad av fina familjen och bege oss norrut. Efter mycket om och men med ”försvunna” nycklar till vår stuga var min goa svägerska där igår och satte på värmen så att det ska vara varmt när vi kommer. Jag tror nästan inte att jag har längtat upp till vårt paradis på jorden någon gång. Förmodligen eftersom vi i vanliga fall på vintern bara kan åka ut och titta till stugan då vi inte haft egen brunn. Nu har vi borrat eget brunn och kan tillbringa julhelgen i vårt lilla hus. Det rapporterades om – 16 grader och jag hoppas att det berodde på att det var kväll. Får man önska sig sol och vämre i julklapp så gör jag g’ärna det, jag gillar inte kylan och vintern på något sätt alls! MEN jag är ändå glad över att få fira en vit jul (japp, kluven till tusen… Kan det inte snöa men ändå vara 30 grader varmt???).

Andreas inhandlade sista julklapparna igår och på kvällen packade vi in allt i bilen. Vi beräknas vara framme runt 16.30-17 ikväll beroende på väglag ochväder, lagom till middag ungefär. Mys i stugan på kvällen, julpynta lite och slöa i soffan. Imorgon blir det shopping för att fixa vårt bidrag till julbordet. Köttbullar ska rullas, revben ska marineras och rödbetssallad lagas. Vi ska även köpa en liten skinkbit och griljera för på kvällen kommer Tess, Peter och Pierre över för lite julvaka:) Planen är att julafton börjar med gudstjänst klockan 12, vidare för att tända ljus i minneslunden för Andreas pappa och sedan ut för att påbörja ätandet hos Johanna, Per och Simon i juniskär. Min svärmor kommer att vara där och Pers föräldrar. Det är första julen som jag firar någon annanstans än ”hemma” i Stockholm, får se hur det känns, julfrälst som jag är. Jag hoppas att Cleo får träffa tomten också:)

På juldagen kommer äntligen min älskade syster. Som jag längtar efter henne! Måtte hon aldrig mer flytta från sta´n. Jag minns så väl när hon bodde i Australien,som jag led! När hon väl ringde kunde vi knappt höra vad den andre sa eftersom vi pratade i mun på varandra för att hinna säga allt som skulle säga på den korta stund vi hade råd att prata. Nu bor hon förvisso bara i Åre men det känns ungefär likadant! Hon kommer i alla fall på juldagen och ska fira lite jul med oss då. Det blir den årliga kalkonmiddagen hemma hos min svärmor också, med nästan-släkten vängbergs. På annandagen hoppas jag at tjag kan dumpa Andreas och Cleo någonstans och lura med mig Tess ner på sta´n för lite tjejsnack, lunch och mellandagsshopping. Det blir sällan något på mellandagsrean men att se allt folk och vimla lite är alltid kul! Sen är det söndag och dags att åka hem för att ladda om inför nästa resa till Holland. Men först Sundsvall:)

GOD JUL ALLIHOP, hoppas ni får mycket god mat och framför allt tid att rå om det absolut viktigaste vi har: varandra!

Melon sorbet, ljuvligt!

Min fina vän Johanna gav mig en julklapp. Jag har börjat använda produkter från Mary Kay som Johanna säljer. Det är typ första gången jag faktiskt kan använda produkter i mit ansikte utan att få hur mycket utslag som helt. Jag är fortfarande ”utslagig” om jag ätit något olämpligt elller så men generellt mår min hy mycket bättre. För någon vecka sdan bjöd Johanna med mig på lite glögg och smink-provande tillsammans med andra som säljer eller använde Mary kay. Jag blev då förtjust i ett läppglans som jag provade flera gånger under kvällen. Jag ansåg dock att det var en lyx jag itne hade råd med just då men när min beställning med de andra produkterna kom låg det ett sådant läppglans i påsen. Goa Johanna har noterat vilken färg jaggillade och gav det till mig i julklapp. Visst har jag tur som har en så omtänksam vän???