Mitt liv som förortsmamma…

Klockan ringde tidigt imorse, klockan 8 gick jag upp och gjorde mig i ordning. Cleo sov vidare ett tag och tillslut fick jag väcka henne, vi hade ju en tid att passa. Vi var i fas till en början, ja tills vi kom ut alltså. Det hade snöat hela natten och det var så mycket snö på marken att vagnen inte ville köra. Så jag fick vända stora hjulen framåt i brist på annat, vi har ju inte hunnit köpa vinterhjul till vagnen än, vem hade anat att det skulle vräka ner snö i november?!?! Ja ja, vi kom någorlunda i tid i alla fall för att möta Camilla, Hanna och Johanna med deras små. Vi promenerade, eller plogade, vidare till Raketen. Raketen är en av förskolorna här i Steninge som vi är lite intresserade av. Jag vill gärna besöka de andra två förskolorna också men den här var helt okej. Gården för de större barnen var toppen, medan den lite mindre gården var… ja lite mindre. Helt okej tycker jag för det räcker ganska gott och väl till en början att få utforska mindre ”plättar” när det är mycket annat att hålla reda på. Fötter och ben till exempel när man lär sig gå:) Det jag inte gillade var att de inte alls verkade ha någon åldersintegrerad verksamhet mellan den lilla avdelningen och de andra två. Jag tror verkligen att det är nyttigt åt båda håll att få lära sig umgås trots åldersskillnad, i alla fall ibland. De stora lär sig ta hänsyn och att lära ut medan de små lär sig genom de stora och utvecklas något otroligt av att få vara bland större barn. Men de verkade ha tankar på det så jag tror jag är ganska nöjd med dagens besök:)

 Efter det plogade jag och Johanna vidare till Valsta. Tanken var först att gå till Märsta centrum men jag bangade ur. Desl var det verkligen blåsigt och dessutom kände jag att tiden räcker knappt till. Just idag behöver jag fixa lite hemma. Men till Valsta kom vi och fick en liten prommis i den vackra vintern i alla fall! När vi kom hem började jag med lunchen men insåg att det skulle ta för lång tid för lillskruttan att vänta så idag blev det bröstmjölk till lunch. Cleo verkar nöjd och sover nu bredvid mig i soffan. Jag dricker dagens första kopp kaffe och andas ut efter en hektisk förmiddag. Måste fixa lite snart, bland annat ringa försäkringskassan om min löneförhöjning (som alla andra får retroaktivt från april men inte jag inte som är föräldraledig. Känner mig inte alls diskriminerad eller så…), försöka ordna med brevlådan vars låst fryst fast, beställa vinterhjul till buggan, skriva klart tackkorten från dopet och massa annat strunt…

Bilder tagna från vardagsrummet, riktigt mycket snö!!!

Älskade ungen sover så gott. Jag verkligen älskar hennes dräkt från moster Madde och Daniel. Cleo är verkligen daddys team…

Jag har lagat ”storkok” till Cleo som ska frysas in. Stackarn, ser verkligen jätteäckligt ut men det är nog gott för hon äter med god aptit när mamsen lagar egen mat. Just den här sörjan består av potatis, morötter och köttfärs. Ekologiskt såklart!

Jag och Sofie möttes strax efter tolv för att köra ett pass. Vi bestämde oss för att köra igenom kroppen eftersom vi inte tränat på ett tag. Eller ja, Sofie som är lite mer vältränad än jag tränar ju konståkning, men inte tränat styrka ihop på ett tag i alla fall! Det var faktiskt riktigt gött att kroppen fick jobba med alla muskler istället för att dela upp. Dock blir det ju lite fegt eftersom man bara kör en övning per muskel. Skönt var det och på gymmet var det lugnt, en av de stora anledningarna till att jag vill träna på söndagar. Efter jul och nyår har jag tänkt att jag kan börja köra mage också, är lite orolig att magmusklerna inte ska ha gått ihop sig ordentligt (en graviditet innebär ju att musklerna i magen får sära på sig för att stormagen ska få plats med bebisen i). Och det är inte snyggt med en vältränad mage framåt som det lätt blir om man börjar köra mage för tidigt! Magen är nämligen det som inte är som den borde, det har ju dock alltid varit mitt problem men ännu mer nu efter att Cleo lånade den under några månader. Resten av kroppen klarar oftast av det den ska med udantag för ryggen som värker ibland. Men det kan ju till stor del bero på just magmusklerna, eller ja avsaknaden av magmuskler.

Här hemma mös Andreas och Cleo. Jag hade inte gjort någon ny mat till Cleo så hon fick gröt till lunch. Hon älskar ju gröt så det gick toppen men nu ska jag laga riktig mat till henne och frysa in så det finns. När jag och Andreas skulle äta lunch mixade Andreas ett äpple med stavmixern och det slank ner det också. Ett helt äpple, bra jobbat matvrak;) Nu är min kära make och veckohandlar medan jag och Cleo får passa på att mysa lite. Ikväll blir det slöande framför tvn, jag missade Greys i onsdags så reprisen av det ska jag se och sen le grand finale av ensam mamma söker… Nu ska jag kramas lite med min fina dotter och titta på den vackra snön som faller i stora flingor utanför vårt fönster!

Idag är jag trött. Så där trött som man är efter att ha festat lite. Igår var det nämligen dags för Arlanda Jets 20-årsjubileum. Jag och Andreas satte på oss finkläder och drog iväg. När vi kom fram märkte jag att jag hade gröt på koftan efter en gosig puss från Cleo men vad gör väl det?!?!

Hur som haver började kvällen med mingel och snittar och pommac till det(det var barn med från början). Vidare förflyttade vi oss till en annan tid och ett annat rum. Rummet var aulan i Arlanda gymnasiums lokaler och tiden var oktober 1988 då allt började. Det visades bilder och filmer (med varierande kvalité då vissa var från 80- och tidigt 90tal som tittats på mååånga gånger) och en av de som var med nästan från start (som grundare, spelare, coach och styrelseordförande) talade länge och väl. Några gästtalare var också inbjudna och sa några väl valda ord. Det som började med några få spelare på en lerig gräsmatta är nu 20 år senare en av de bästa klubbarna i landet med många spelare, en stor verksamhet för alla från 8 år och uppåt, en klubb som är engagerade i kommunen i form av nattvandring och annat nödvändigt ont och fram för allt en plats där alla hör hemma. Det klubben än idag INTE är är rik! Från dag ett har det jobb som utförts gjorts av människor som jobbat ideellt (tänk er det när en läktare först ska byggas och sen också flyttas, utan pengar med sponsorer och eldsjälar som finansiärer och arbetare). Visst är det surt när alla dessa pengar som spelarna ska betala måste dras från vårt konto, det hade ju utan tvekan varit trevligare om det var som i USA där spelarna får miljoner för att spela, för att inte tala om all tid som avsätts för laget. Träningar 3-4 gånger och en match i veckan är en sak men allt jobb utanför med eget gymmande, arbete för att dra in pengar till laget, åka runt i skolor för att presentera sporten, jaga sponsorer och ett flertal andra aktiviter som grabbarna (och deras familjer) ägnar sig vittnar bara om en sak: KÄRLEK! Kärlek till klubben och laget, sina lagkamrater och tränare men framför allt kärlek till sporten. Andreas spelar kommande säsong sitt 13e år och jag kan bara säga att jag är glad att han gör det, jag älskar sporten precis som han även om jag håller mig på läktaren och stöttar så gott jag kan. Dessutom är jag stolt att få vara en fotbollsfru till en spelare i just Arlanda Jets!

Nåväl, efter den känslofyllda resan genom Arlanda Jets 20 första år var det party. Det bjöds på pizza, vilket passar utmärkt till hungriga fotbollsgrabbar, och det fanns öl, vin och cider till självkostnadspris. Jag träffade några av mina kompisar, spelarfruarna som faktiskt blivit vänner även utanför läktaren, och vi hamnade vid ett tokigt bord där vi lekte lekar, snackade massa skit (mest fotboll bland grabbarna och annat kul bland oss flickor) och drack gott. Jag tror att jag fick i mig ett glas vin och lite cider och Andreas två öl sen var vi nöjda. Maddis kom och hämtade oss vid 1-tiden vilket är ganska sent för att vara småbarnsföräldrar tycker jag. Hemma hade Cleo sovit, lekt, druckit bröstmjölk ur flaska och sen somnat igen och låg och snusade i sin säng när vi kom hem. Jag kunde verkligen slappna av, något jag trodde var omöjligt när jag inte hade Cleo bredvid mig, men det gick. Kvällen blev så lyckad och jag känner mig så trygg med mamma och Madeleine som barnvakter. Tack ni underbara…

Idag vaknade Cleo tidigt för en gångs skull. Typiskt när vi ville sova. Halv åtta vaknade yrvädret och fick komma över till vår säng. Där låg vi alla tre tills Andreas och Cleo gick upp för att mysa lite. Jag låg kvar och tackade högre makter för att jag inte drack mer, trött OCH bakis är inget jag vill vara igen, någonsin… Tillslut masade även jag mig upp och vi åt frukost ihop. Sen var det dags för Andreas att bege sig mot Uppsala för att fixa det sista med sin gamla studenlägenhet som ska ”lämnas tillbaka” nu. Ikväll är han bjuden på restaurang av sitt gamla jobb som avskedsmiddag för honom, även det i Uppsala. Jag och Cleo tog en härlig promenad i den vackra vintersnön vilket var otroligt skönt för min trötthet botades nästan helt! Nu sitter jag i soffan och Cleo ligger bredvid och sover. Vi har hunnit stöka lite här hemma också hon och jag, röjt lite i arbetssummet, dammsugit och ätit lunch. Tro kanske det blir ett härligt bad sen och kanske något kul på tv ikväll?!?!

Där uppe, på den snöklädda toppen, ligger vårt älskade rymdgatan. Trots den bitande kylan blir jag alltid varm i kroppen när jag ser vår gata…

Har hon inte den finaste lilla pussmun man kan tänka sig? Och det är min pussmun som jag pussar på varje dag, kan inte förstå vilken tur jag har…

De bästa presenterna är de som ges med äkta omtanke. Jessica och Rikard var i Solna för ett tag sedan och såg en present som de trodde skulle passa Cleo (och hela familjen) perfekt. Så rätt de trodde;)

Tack ni underbara vänner!

Jag hade ställt klockan på halv nio men min lilla dotter sov minsann längre. När jag hade gjort mig i ordning och gick in i sovrummet låg hon där och gurglade mot taket. Hon har börjat sova länge igen på mornarna vilket är jätteskönt men inte så smidigt när man ska iväg… Men jag ska inte klaga, jag får ju sova i alla fall. När vi väl klätt oss och ätit vår gröt gick vi mot Delfinen, öppna förskolan uppe i Valsta. Där var det dags för den sista omgången babymassage. Cleo var inte direkt på humör till en början men med lite lirkande och mutande med leksak så funkade det bra och hon kunde varva ner ordentligt. Hon och Levina låg och snackade och snodde varandras leksaker. Dessutom ligger ju Levina nästan bara på mage så då skulle ju Cleo också göra det. Vände jag henne till ryggläge skrek hon, vände jag tillbaka henne till mage blev hon glad. Hon som hatar att ligga på mage i vanliga fall. Jag är numer FÖR grupptryck;)

Efter massagen ville mamman fika och snacka skit med andra mammor. Jag hade ju som vanligt glömt Cleos fruktpuré men hon mutades med majsbågar (jag är för övrigt också FÖR mutor) så vi hade en riktigt trevlig stund. Sångsamlingen började bra men sen började prinsessan gnälla. Jag gick ut till vagnen och la ner Cleo för att klä på henne och innan jag ens fick på henne overallen sov hon. Jag förstod vinken, sa hejdå till mamsen och begav mig hemåt.

Väl hemma sov Cleo i över två timmar och jag hann laga mat till oss båda. Jag kokade kyklingfilé till Cleo som jag mixade med kokt potatis och kokt morot. Mycket uppskattat av damen! Känns dessutom toppen att kunna laga själv och veta exakt vad jag stoppar i mitt barn. När vi myst en stund i soffan och Cleo tagit ytterliggare en powernap (en kort en) så skulle vi ut igen. Vi skulle åka kommunala färdmedel för första gången!!! SCARY. Jag tog bussen ner till station och det gick strålande. So far so good! Vi klev på pendeln och jag lyfte ur gosan ur vagnen och drog ner hennes overall. Till en början var hon jättenöjd med att titta på alla människor som gick av och på, ”leta” efter rösten som annonserade ut nästa station och klämma på de fina blå sätena med figurer på. Men sen blev hon missnöjd och mamman blev stressad. Jag fick dock pli på situationen genom att stoppa ner henne i vagnen och ge henne nappen. Hon skrek till några gånger men det gick att lösa. I Ulriksdal klev vi av och där hämtade Andreas oss med bilen så det var ingen jättelång resa och hell klart godkänt för att vara första gången:)

När vi satt oss i bilen bar det av mot Nacka. Jessica och Rikard har köpt en lägenhet där som de håller på att renovera. Just nu var det bara en byggarbetsplats men va fint det kommer bli. Nytt kök ska det bli och nya golv och nya väggar och ny färg och massor med nytt bara! Liam, Jessicas son, var hos sin pappa men Nea, min guddotter och Jessi och Rikards gemensamma tjej, var hemma och roade oss. Hon är så duktig tjejen, går redan jättestadigt fast hon inte ens är 11 månader. Nea ville gärna leka med Cleo medan Cleo mest tittade fascinerat på Nea och log. De kommer att ha så mycket kul tillsammans i framtiden de där två tror jag:)

Det bjöds på pasta med laxsås och annat gott i. Andreas fick julmust och jag fick rötjut. Första gången på sjukt länge som jag drack vin och hjälp va gott det var. Ett glas räcker dock gott och väl tycker jag fortfarande:) När vi skulle åka hem mådde Andreas lite risigt som han har gjort i några dagar och väl hemma så kom allt upp och ”ur” för att uttrycka det lite fint. Great, magsjuka!!! Lite feber också men inte så farligt. Tillräckligt för att han ska vara hemma från jobbet i alla fall som tur är. Det tar emot för honom att vara hemma men nå´n måtta får det vara. Jobbet är inte allt och jag är då inte intresserad av en utbränd make! Hans elever är ju ganska krävande så jag förstår honom men det är nog inte så sunt om man inte kan koppla bort jobbet när man går hem eller ännu värre inte kunna vara magsjuk ifred! Det kommer bli så bra när Andreas är hemma med Cleo för då får han verkligen koppla jobbet för ett tag och kommer förhoppningsvis märka att världen inte går under för det;)

Jag hade som vanligt glömt kamera men en suddig mobilbild på min älskade dotter och fina guddotter kan jag bjuda på. Det var nästan så de lekte tillsammans, eller ja snodde varandras leksaker och nappar i alla fall;)

Jag hinner knappt skriva nu för tiden för det är fullt ös medvetslös. Är det inte det ena så är det det andra för att uttrycka det enkelt;)

I helgen åkte vi upp till Sundsvall, bara för en natt men bättre en kort visit i norr än ingen alls. När vi kom fram så var Nina redan på plats hos mamma Fjäll. Nina är, för er som inte vet, Andreas ”nästan-syster”. Per var också där, Johannas Per alltså. Johanna kom lite senare för hon hade varit på hockey med kunder. Johanna hon går på hockey på arbetstid, jag torkar snor. Well, allt är inte rättvist här i världen. Jag menar nå´n måste ju gå på hockey också;)

Min svärmor bjöd på god middag efter det sedvanliga kramkalaset. Mest kramades det på Cleo men jag har numer accepterat att jag kommer i andra hand… Hemma hos Marianne finns det en våg, den enda vågen jag har vägt mig på sedan Cleo kom. Vågen och jag gillar varandra för nu visade den på samma vikt som innan graviditeten. Men vågen visar ju dock inte att vikten omfördelat sig och hamnat på magen av någon konstig anledning. Men men, det var en ganska oviktig parentes.

Per och Andreas skulle på fest på kvällen. Tille Pirre som skulle ha födelsedagskalas och sen utgång. De hann dock bara till kalaset sen däckade födelsedagsbarnet och gästerna fick äran att bädda ner den överförfriskade värden innan de begav sig hemåt. Tur var kanske det för min käre make som inte är så van vid alkohol var lite rund under foten. Så rund att han låste en öppen dörr för att sedan stå och slita i dörrhandtaget och sedan komma in och försiktigt pussa sin sovande dotter på handen som vaknade av den ”försiktiga” pussen. De hade roligt i alla fall och DET är faktiskt huvudsaken. Vi hade det också bra. Vi satt i soffan och trängdes jag, Johanna, Kella och Cleo. Cleo, bebisen, hade halva soffan. Kella, hunden, hade nästan halva soffan. Jag och Johanna delade på resten och mamma Fjäll satt i fotäljen. Det låter trångt, och det var det, men så mysigt:) Cleo slocknade och sov ett bra tag medan vi tittade på tv men sen vaknade hon och umgicks lite, fick gröt och pratade med sin farmor och faster.

På söndagen tog vi en prommis i den härliga vintern och sedan packade vi in oss i bilen för att bege oss mot Märsta. Vi har haft turen att få träffa Johanna igen idag fast i vår stad. Hon är på kurs här nere och vi bokade naturligtvis bord på favvostället Berns. Vi hängde där ruskigt ofta innan jag blev gravid och under graviditeten. Så mycket att jag nog kan skylla 20 av mina nästan 3o graviditetskilon på Berns dessertbuffé. Men nu blir det inte lika ofta (eller ja, vad man nu kallar ofta, vi kom på att jag var där på min möhippa, plus att vi var där med mammorna i somras, plus att jag varit där två gånger med Cleo och ätit. En middag med papsen när Cleo bara var dryga månaden och en lunch med mor och far ute på uteserveringen i somras om jag inte missminner mig. På fem månader kanske det är ofta?!?!). Men nu var det i alla fall dags igen alltså. Och vi åt som vanligt alldeles för mycket. Dim sum, vitlöksfrästa hericot verts och massa sushi. Me love sushi och eftersom Berns har den klart godaste sushin i sta´n så kan jag säga Me love Berns even more. Massa godsaker till kaffet (chokladtårtavariant med hallonsorbet, lakritsglass med lingonmousse, friterad banan med vaniljglass, citronmarängkaka och massa annat som jag inte minns namnet på) och en nota som landar på nästan ingenting. Tack älskade syster! Cleo satt med till en början men började skruva lite på sig och gnälla efter halva middagen. Vi provade gröt men jag tror lillgumman var för trött så det blev tutte och sen ner i vagnen. Efter fem minuter började ögonen blinka längre och längre blinkningar och så helt plötsligt sov hon. Mitt i allt oväsen med ett fullt Berns (tydligen några som skulle spela senare på kvällen, någon releasespelning eller nå´t så det var proppat med folk när vi gick). Jättetrevlig kväll måste jag säga och min oro för att Cleo inte skulle palla trycket var ju helt obefogad.

En liten parentes till. Hjälp vad jag känner mig gammal i vissa sammanhang. Det var ganska många unga tjejer som ramlade in efter ett tag. Ni vet så där unga så att brösten faktiskt sitter där de ska och hyn inte har en minsta antydan till rynkor. De är väl knappt 20 och borde inte ha några som helst bekymmer i världen men har det säkert för de kanske inte får hångla med rätt kille eller kanske har köpt fel nyans på läppstift. Nej men skämt och sido, jag kom på mig själv med att känna mig gammal när en av tjejerna gick förbi i en pytteliten klänning utan axelband och min första tanke var ”Åh herregud, fryser hon inte?!?”. Så kan det gå…

 För att avsluta: några bilder från helgen:) Nu ska jag sova, min man och dotter ligger bredvid mig och snarkar. Ganska söta måste jag säga när de tävlar om vem som andas högst…

Cleo med sin goa farmor. Kramkalas när vi kom fram. 

Kella spelar oberörd men lite sotis blev hon nog på den nya konstiga hunden som får så mycket uppmärksamhet

Per är en av Cleos favoriter och var en riktig hejjare på att mata också:)

Cleo sover sött i soffan hos farmor 

Framför Andreas barndomshem och där Cleos farmor bor. Härliga sol och härliga snö. Kella fick också följa med på prommis:)

Fredag igår och dagen började bra. Cleo somnade bra på torsdagkvällen och sov till 10 på morgonen, jag vaknade dock en halvtimme innan och åt en lugn och skittråkig frukost! Hur gjorde jag innan Cleo kom? Åt jag frukost själv varje morgon när Andreas hade åkt tidigare? Så trist det måste varit…

I alla fall så drog dagen igång som den skulle och min älskade mamma kom på besök efter lunch. Hon hade med sig lite fina ”ljussaker”, bland annat som stjärnor som man kan hänga upp i taket och titta på när de ändrar färg och lyser vackert. Det var mest till Cleo men vi tyckte också att det var jättefint:) Mamsen och jag fikade och åt en god blåbärspaj som Andreas bakat kvällen innan. Det är så mysigt när mamma kan komma ut så där på fredagarna (hon slutar oftast kl. 12 på fredagarna) och jag tror att Cleo kommer uppskatta sin mormors besök sen när hon blir äldre (och gör det nu med men hon kanske inte visar det så bra). Så fortsätt vara ledig halva fredagar, och i framtiden kanske hela om vi har tur, för vi älskar dina besök:)

Sen var det ju babysim på kvällen och som vanligt är Cleo glad när hon får vara i det varma vattnet. Instruktören kom fram till oss och sa ”Jag tror inte den här lilla tjejen kommer att vara rädd för någonting så lugn som hon är”. Men då jinxa hon ju såklart allt så när vi skulle hälla vatten över huvudet gnällde hon till men det gick fort över som tur är. Sen gick alla barnen upp, eller ja deras föräldrar med bebisarna i famnen och där var vi kvar ensamma med en frågande instruktör. Det var lite tråkigt faktiskt för Cleo gillar ju den där stunden på slutet när de får ”hälsa” på varandra och skvätta lite vatten… Vi var kvar tills gruppen efter klev i och gick sen upp och gjorde oss i ordning.

Väl hemma fixade Andreas middag för vi skulle få middagsbesök. Ann och BP, eller Fredrik som han också heter, skulle komma över med deras minsting. Den yngsta av sju!!! Fredrik är en riktig fotbollsveteran och har spelat typ forever. Han är nu 37 och förra säsongen sa han att han inte skulle spela mer men det gjorde han ju. Så nu inför den här säsongen har han sagt att han inte ska spela men jag vette tusan om han kan hålla sig borta… Ann är fotbollssfrun med stort F som håller koll på sina egna 7 ungar, plus alla andras, plus plåstrar om grabbarna på plan när det behövs OCH håller pli på alla spelare. Inte många där inte som sätter sig upp mot mamma Ann!!! De är superhärliga och det var så trevligt att ha dem på besök. De stannade till tolv vilket är sent för att vara småbarnsföräldrer, belive you me!

Sen till olyckan! Cleo blev trött efter ett tag och Andreas gick upp för att lägga henne. Han lade henne på mage i vår säng och satte sig bredvid henne och bäddade hennes spjälsäng. Hon har ju dock börjat vända på sig (ÄNTLIGEN!!!) men just i det här läget var det inget bra att vända sig. Eller ja ett varv gick bra men sen tog sängen slut så hon trillade i golvet med ansiktet före. Jag var på nedervåningen och hör en DUNS! Så högt att jag trodde att Andreas trillat men sen hörde jag vrålet och en hysterisk Cleo med tårar som rann. Jag fick som alltid lite lätt panik och rusade upp för trappan i två kliv, jag lovar… Inne i sovrummet satt en skakad Andreas med Cleo i famnen som grät. Vi slet vi av henne byxorna och började kolla efter märken, brutna ben eller uppslagna läppar. Inget av dem fanns på barnet som mest blev rädd tror jag. Jag ammade Cleo som åt med god aptit och sen var hon glad igen. Hon fick sova nere hos oss i soffan men vill emest umgås och var på ett strålande humör. Ann och BP som har varit med om en del berättade om olyckor deras barn varit med om och det var superskönt att de var där. Med deras erfenhet kände jag mig lugnare. När vi skulle gå och lägga oss ringde Andreas ändå till vårdguiden och fick prata med en jättebra lugn sjuksköterka som ställde några frågor (typ ”var hon medvetslös” och ”har hon några synliga märken”). Nej på alla frågor och då tyckte hon vi kunde vara lugna men att vi ändå skulle kolla henne var 20e minut under 6 timmar. Sagt och gjort ställdes klockan med 20 minuters mellanrum. Jag kunde inte sova till en början men tillslut slumrade jag till, men bara för att vakna av alarmet några minuter senare. Kockan halv fyra ringde klockan för sista gången och Cleo reagerade varje gång jag kittlade henne på halsen (stackars barn) så jag somnade lugnt sen. Jag är förvånansvärt pigg idag faktiskt, ÄN så länge…

Nu sitter vi i bilen på väg upp till Sundsvall och prinsessan sitter bredvid mig och sover. Gullunge vad jag älskar henne. Och vad hennes pappa älskar henne, jag har aldrig sett honom så skamsen och rädd som igår kväll. Men det händer ju även den bästa, man kan inte skydda barnen jämt. Och hon kommer att slå sig mycket allvarligare än det där och betydligt fler gånger än igår. Så det är väl bara att försöka bli hårdhudad på  äldre da´r… Babe, du är Cleo bästa pappa (hi hi) och vi älskar dig gränslöst, vad som än händer…

Min fina glada tjej

Cleo är just på väg att visa mormor hur duktig hon har blivit på att vända sig

I skrivande stund har jag så här fin utsikt till höger…

…och så här fin utsikt framåt:)

Idag skulle vi till en förskola och hälsa på. Klockan 9:30 möttes jag, Camilla, Hanna och Johanna med våra små i regnet och begav oss till Orion. Där möttes vi av en pedagog som tyvärr meddelade att vi inte kunde komma på besök idag för de var så många i personalstyrkan som var sjuka. Jag hade glömt att lämna mitt nummer när jag pratade med dem förra veckan vilket var en jättemiss, annars hade vi ju inte behövt gå upp så tidigt och ge oss ut i regnet. Men men, nu var vi ju uppe:) Vi gick vidare och kikade på en annan förskola som jag blev lite förälskad i. Men som den ytliga människa jag är tänkte jag ju bara på utseendet så nu ska vi ringa dit för att hoppas på en guidad tur. Vem vet kanske ändrar jag turordningen på Cleos ansökan…

 Jag, Camilla och Hanna trotsade vädret och tog en promenad. Vi valde mördarbacken upp, den som går från Steninge allé och ända upp till oss och ger en blodsmak i munnen när man väl är uppe, lååååång backe med andra ord. Eftersom vi ändå hade masat oss upp och ut bjöd jag på kaffe hemma på Rymdgatan och det var ju toppenmysigt! När vi umgås som bäst ringer det, nej nu ljuger jag vi har ju ingen ringklocka. Jag provar igen, när vi umgås som bäst knackar det på dörren och en ”sportig herre” står där ute som Camilla uttryckte det. Det var förre ägaren som skulle hämta en pärm. En pärm som jag skulle ha lämnat till grannen men glömde mitt i allt. Han fick kika sig runt och pratade lite (läs massor) och var en lustig men trevlig karl.

Nu ligger Cleo äntligen och sover, stackarn är alldels kokhet och hade imorse 38.3. Sist hon fick vaccination fick hon ju ocksp feber men den gav med sig framåt kvällen så jag hoppas att den ger sig ikväll. Hon var lite gnällig igår men idag har hon varit på strålande humör och ätit bra så jag oroar mig för en gångs skull inte:)

Nu några bilder på bebisarnas lekstund, shit va svårt det är ta kort på flera bebbar samtidigt:

Tesla sköter sig men Cleo och Noah ser ju gaaanska trötta ut på ögonen…

Tesla sköter sig, Noah kollar på Tesla för att lära sig och Cleo ser lite brydd ut

Tesla kollar ner i filten, Noah tittar på Tesla och Cleo tittar på Noah. Ingen tittar på mig och kameran!

Äh, nu ger jag upp, ingen kollar ju på mig och min kamera. Men söta är de våra små underverk:)

Cleo har sista dagarna börjat sova lite konstigt på dagarna. Jag trodde självklart det värsta och började förbereda mig för att hon var på väg att bli sjuk. Nu börjar jag fundera på om det är nya rutiner och vanor som är på intågande. Frågade BVC-sköterskan om detta som bekräftade vad jag trodde, runt ett halvår minskar sömnen dagtid. Idag började dagen med att vi vaknade ganska sent (skönt!) och fick nästan lite bråttom till Öppna förskolan, men bara nästan… Väl där masserade vi för fullt och alla barnen verkade superglada idag. Det gick jättebra och Cleo verkade nöjd. Efter massagen brukar hon toksomna efter att ha gnällt ett tag så jag väntade på gnället men det kom inte. Inte heller verkade hon vilja ha mat som också brukar vara standard efter massage. Jag fick fika och snacka med de andra mamsen och Cleo satt i en barnstol och lekte. När babysången började hade Cleo fortfarande inte börjat gnälla så vi sjöng, lekte med gosedjuren, tittade på såpbubblor och lekte tittut under täcket med stor entusiasm. Efter det ammades det lite, mest för att jag tyckte det var dags inte för att Cleo bad om det egentligen. Efter det lekte vi lite till och jag kunde fika ännu mer, vilken lyx! Tillsut kände jag att vi var tvugna att gå för jag ville hinna handla och gå hem en sväng innan bvc. Cleo somnade men sov bara i kanske 20 minuter och åt sen lunch och var vaken i vagnen upp till bvc. Kanske börjar det bli mindre sömn på dagarna för att börja ladda för hela nätter utan natt-mål???

Min lilla älskling skulle få sin andra omgång sprutor idag. Första gången gick det ju faktiskt bra men jag bävade ändå inför dagens bvc-besök. Det hade jag ju inte behövt göra alls det. Först sprutan, in i benet, sköterskan pratar med Cleo och Cleo tittar på. Inte ett pip!!! Andra sprutan, in i benet, knäpptst Cleo, sköterskan trycker in vätskan, Cleo gråter, mamman reser sig upp och går fram till en docka, Cleo skrattar och börjar prata med dockan. Min tappra tjej… Det är helt okej om en bebis gråter, för bebisen ja, men för mammor är det typ det värsta som finns. Så jag är glad att hon verkade så oberörd. Kan ha att göra med att hon är en liten tjockis och har så mycket hull på låren nu så det kanske inte känns lika mycket?!?! Hon väger iaf 6380 gram (över ett halvt kilo upp sen sist, 560 gram för att vara xakt) och är 60 cm lång. Hon är fortfarande kort för sin ålder men vikten knappar hon in på. Nu ligger hon i vagnen och sover på framsidan min fina prinsessa och mamman ska dricka kaffe och känna lugnet:)

Min tappra flicka