En seg lördag med prommis i snön…
Idag är jag trött. Så där trött som man är efter att ha festat lite. Igår var det nämligen dags för Arlanda Jets 20-årsjubileum. Jag och Andreas satte på oss finkläder och drog iväg. När vi kom fram märkte jag att jag hade gröt på koftan efter en gosig puss från Cleo men vad gör väl det?!?!
Hur som haver började kvällen med mingel och snittar och pommac till det(det var barn med från början). Vidare förflyttade vi oss till en annan tid och ett annat rum. Rummet var aulan i Arlanda gymnasiums lokaler och tiden var oktober 1988 då allt började. Det visades bilder och filmer (med varierande kvalité då vissa var från 80- och tidigt 90tal som tittats på mååånga gånger) och en av de som var med nästan från start (som grundare, spelare, coach och styrelseordförande) talade länge och väl. Några gästtalare var också inbjudna och sa några väl valda ord. Det som började med några få spelare på en lerig gräsmatta är nu 20 år senare en av de bästa klubbarna i landet med många spelare, en stor verksamhet för alla från 8 år och uppåt, en klubb som är engagerade i kommunen i form av nattvandring och annat nödvändigt ont och fram för allt en plats där alla hör hemma. Det klubben än idag INTE är är rik! Från dag ett har det jobb som utförts gjorts av människor som jobbat ideellt (tänk er det när en läktare först ska byggas och sen också flyttas, utan pengar med sponsorer och eldsjälar som finansiärer och arbetare). Visst är det surt när alla dessa pengar som spelarna ska betala måste dras från vårt konto, det hade ju utan tvekan varit trevligare om det var som i USA där spelarna får miljoner för att spela, för att inte tala om all tid som avsätts för laget. Träningar 3-4 gånger och en match i veckan är en sak men allt jobb utanför med eget gymmande, arbete för att dra in pengar till laget, åka runt i skolor för att presentera sporten, jaga sponsorer och ett flertal andra aktiviter som grabbarna (och deras familjer) ägnar sig vittnar bara om en sak: KÄRLEK! Kärlek till klubben och laget, sina lagkamrater och tränare men framför allt kärlek till sporten. Andreas spelar kommande säsong sitt 13e år och jag kan bara säga att jag är glad att han gör det, jag älskar sporten precis som han även om jag håller mig på läktaren och stöttar så gott jag kan. Dessutom är jag stolt att få vara en fotbollsfru till en spelare i just Arlanda Jets!
Nåväl, efter den känslofyllda resan genom Arlanda Jets 20 första år var det party. Det bjöds på pizza, vilket passar utmärkt till hungriga fotbollsgrabbar, och det fanns öl, vin och cider till självkostnadspris. Jag träffade några av mina kompisar, spelarfruarna som faktiskt blivit vänner även utanför läktaren, och vi hamnade vid ett tokigt bord där vi lekte lekar, snackade massa skit (mest fotboll bland grabbarna och annat kul bland oss flickor) och drack gott. Jag tror att jag fick i mig ett glas vin och lite cider och Andreas två öl sen var vi nöjda. Maddis kom och hämtade oss vid 1-tiden vilket är ganska sent för att vara småbarnsföräldrar tycker jag. Hemma hade Cleo sovit, lekt, druckit bröstmjölk ur flaska och sen somnat igen och låg och snusade i sin säng när vi kom hem. Jag kunde verkligen slappna av, något jag trodde var omöjligt när jag inte hade Cleo bredvid mig, men det gick. Kvällen blev så lyckad och jag känner mig så trygg med mamma och Madeleine som barnvakter. Tack ni underbara…
Idag vaknade Cleo tidigt för en gångs skull. Typiskt när vi ville sova. Halv åtta vaknade yrvädret och fick komma över till vår säng. Där låg vi alla tre tills Andreas och Cleo gick upp för att mysa lite. Jag låg kvar och tackade högre makter för att jag inte drack mer, trött OCH bakis är inget jag vill vara igen, någonsin… Tillslut masade även jag mig upp och vi åt frukost ihop. Sen var det dags för Andreas att bege sig mot Uppsala för att fixa det sista med sin gamla studenlägenhet som ska ”lämnas tillbaka” nu. Ikväll är han bjuden på restaurang av sitt gamla jobb som avskedsmiddag för honom, även det i Uppsala. Jag och Cleo tog en härlig promenad i den vackra vintersnön vilket var otroligt skönt för min trötthet botades nästan helt! Nu sitter jag i soffan och Cleo ligger bredvid och sover. Vi har hunnit stöka lite här hemma också hon och jag, röjt lite i arbetssummet, dammsugit och ätit lunch. Tro kanske det blir ett härligt bad sen och kanske något kul på tv ikväll?!?!
Där uppe, på den snöklädda toppen, ligger vårt älskade rymdgatan. Trots den bitande kylan blir jag alltid varm i kroppen när jag ser vår gata…
Har hon inte den finaste lilla pussmun man kan tänka sig? Och det är min pussmun som jag pussar på varje dag, kan inte förstå vilken tur jag har…