Mastodontuppdatering
Back in Sweden! Åh herregud som vi blivit bortskämda! Resan ner gick bra, även om jag flera gånger konstaterade att det var lättare att flyga när hon var yngre vildingen. Väl framme mötte pappi oss på flygplatsen och Cleo sträckte sig mot ”opas” armar. De ses inte så ofta, en gång i månaden knappt, men vi pratar på skype ofta ofta. Det gör nog att hon känner igen honom för inte var det några konstigheter. När vi kom fram till fina huset kändes det som vi var på hotell. På våra sängbord låg några karemeller och ett spa-kit till oss var. Fotspa till mig och rak-spa till Andreas. På Cleos sägn hände en rosa julstrumpa med paket i. Efter det blev det mys vid granen och pakteöppning på Cleos initiativ. Hon lekte tomte och delade ut paketen inder granen till höger och vänster. Fullträff på alla paket faktiskt. Cleo fick så fina kläder (flera dressar och en t-shirt) som pappi själv valt, badankor, en ljuvlig nalle-puh-filt som är supermjuk, haklappar med PVC-loggan på (fotbollsaget i Eindhoven) och jättefina handgjorda bestick som de köpt i England. Jag (som är för stor för julklappar egentligen) fick en tröja, jätteläckra handgjorda salladsbestick från samma ställe som Cleos bestick, en tuff klocka och en nyckelring från MULBERRY (jag älskar mulberry) och fortsatt prenumeration på Leva (för er som inte läst den kan jag tipsa om den, lite allt möjligt som psykologi, relationer, kost och träning blandat med annat smått och gott). Andreas fick en superschysst tröja (en Andreas-tröja som jag kallar det så ni förstår att det var mitt i prick), timers som är fjärrstyrda (Andreas visade mig dessa i någon tidning och hade nog hoppats på bättre gensvar men jag var föga imponerad. Pappa och Andreas gillar ju prylar båda två så de fastnade för dessa manicker;)), strumpor med veckodagarna på till min förvirrade man och säkert något jag glämt… Det är det farliga med att försöka återberätta om allt fint, risken är stor att något glöms eftersom det var så mycket!!!
Efter paketöppningen tog vi en dusch och bytte om till nyårskläderna. När vi kom ner hade champagne dukats upp och laxsnittar. Min favoritdryck alla kategorier (hm, nja men vad gäller alkohol i alla fall) är champagne. Det känns så lyxigt och är så fantastiskt gott. Cleo tyckte detsamma fast om laxsnittarna och åt flera stycken själv. När vi satte oss till bords blev det ostron. Cleo fick lite mer lax och var lika nöjd som vi. Fois gras var nästa rätt och Cleo diggar tydligen även gåslever. Gratinerad hummer, som var to die for, slukade Cleo likaså. När vi avslutat hummern var klockan ganska mycket och vi tänkte att Cleo var trött. Det tog dock en och en halv timme att söva barnet (thank god att vi var två, det kändes som en hel evighet) och när hon väl somnat åt vi varmrätt som bestod av hängmörad oxfilé med hasselbackspotatis, svampsås och rödvinssås. Cleo fick detta dagen efter till lunch och det var nog tur för en sån rätt är inte säkert att vi får smaka på igen. Köttet gick att skära bara genom att titta på det (nästan) så mört var det… När vi ätit klart var klockan nästan midnatt och det blev bråttom att få fram fyrverkerierna och knäppa på datorn. Man måste ju lyssna på det klassiska nyårstalet ”ring klocka ring osv…”. Bubbel och oilenbollen (ett holländskt måste på tolvslaget) och snack med några av pappi och Cecilias grannar som kom över fick avsluta 2009 och börja 2010.
Tiden som följde kan summeras med några får ord, god mat, umgås med varandra, lek och även god dricka. När Andreas gick och lade sig den 2a januari var han 29 och sen vips när han vaknade upp den 3e januari var han 30. Detta firades med bakelse och kaffe på sängen följt av paket. Av mig fick han ett halsband från ”vår guldsmed/titansmed” med orden You and Me ingraverade på (vår låt som äve spelades av bästa Mike på bröllopet som vår bröllopsvals). Cleo hade köpt två par kalsonger som det stod Pappa är bäst på! Av pappa och Cecilia fick han indoor skydive. Som att hoppa fallskärm fast inomhus i en tunnel som är 23 meter hög och man gör det genom att ”blåsas” upp. Det var så häftigt att se honom och det såg svårt ut, tekniken måste man ju få till som i ett vanligt hopp för att komma upp från marken. Han var uppe kanske 10-15 meter som högst men det räcker nog när man är helt utan livlina… När vi kom hem väntade nästa överraskning. En kollega till Cecilia och hans far, som är född och uppvuxen i Indonesien som var en holländsk koloni förr, hade lagat indonesisk mat till oss! Jag blev alldeles tårögd och Andreas påtaglig rörd. Vi fick höra historier om Indonesien på ett mycket personligt sätt, sjunga sånger på indonesiska samtidigt som vi åt, åt och åt helt gudomlig mat.De är så otroligt omtänksamma pappa och Cecilia och jag kan garantera att Andreas inte hade kunnat få en bättre 30-års-dag:)
Vi har hunnit besöka sta´n, tittat på djur, lekt i fina lekparken utanför pappa och Cecilias hus och sett lite filmer också. Resan blir svårslagen och vi har blivit så bortskämda att hälften vore nog. Bilder kommer snart…