Mitt liv som förortsmamma…

Igår kom Cleos morfar på besök. Han bor som bekant i Holland för tillfället men är hemma ganska ofta ändå. Men nu var det ett tag sen sist och han och Cleo har inte setts sen veckan efter dopet vilket är över en och en halv månad. Det händer ju så mycket nu så det var kul att han fick se alla framsteg hon gjort (hon sitter ju nu, pratar en massa bebisord och griper efter allt och inget). Hon blev fascinerad av allt morfar hade på sig, knapparna på hans skjorta, glasögonen, märket på tidigare nämnda skjorta och för att inte tala om den fina klockan som blänkte så fint. Eftersom Cleo inte är helt hundra så var hon kanske inte på sitt bästa humör men för det mesta var hon en riktig solstråle och log brett åt sin älskade morfar. Hon fick en jättefin tröja från Skjutafrika som pappa och Cecilia precis besökt (ja Sydafrika tror jag landet kallas i folkmun) och jag fick ett fint halsband som de köpt av en tjej i kåkstaden de besökte. Hon bodde i ett pappskjul och gjorde dessa ljuvliga halsband av stenar och snöre. På det som pappa och Cecilia köpte (två halsband och ett armband tror jag det var) tjänade hon ungefär en normal månadslön. Snacka om kontraster till vårt svenska välrfärdssamhälle… Det var hur som haver toppenmysigt att ha pappi här tyckte vi allihop:)

Sjuka Cleo är fortfarande sjuk! Till min stora sorg var det nog bara önsketänkande igår för hon är inte det minsta bättre, snarare sämre idag. Igår kväll började hon hosta högt och skällande vilket inte lät kul. När jag ringde till BVC blev jag vidarekopplad till barnmottagningen nere i Märsta där jag fick en tid imorgon. De tyckte inte att det lät så bra med hostan och inte heller att det inte blivit bättre på 4 dagar. Någon sorts utveckling åt ett eller annat vill man ju gärna se. Hon vill inte äta så mycket heller vilket tyder på att hon förmodligen har ont i halsen trodde de. Jag är så glad att jag fortfarande ammar henne för amma går bra (oftast) och välling funkar och hon dricker hinkvis med vatten (en sak till jag är glad över att hon accepterar vatten så bra). SÅ det går ingen nöd på henne ur den synpunkten även om hon inte får i sig mat just nu så är det viktigaste att hon får i sig vätska enligt sjuksköterskan. Får se vad de säger imorgon, min stackars lilla älskling…

Morfar är en intressant pryl…

…men kameran är ju också spännande!

Gos i soffan med morfar, kan man ha det bättre?!?!

Inatt sov Cleo faktiskt flera timmar i sträck trots att hon sovit så mycket på dagen. Hon ville dock inte somna riktigt utan låg och kastade sig av och an i sängen. Hon har sovit hos oss i två nätter och eftersom Andreas somnar no matter what så var det jag som snällt parerade hennes fäktningar. (OT: Häromnatten hade vi öppet fönster och ett billarm gick igång i närheten, det lät som om det var nedanför fönstret typ, och Andreas har inte märkt ett skvatt, SÅ gott sover han trots allt som utspelar sig runt om honom).

I alla fall så är lillgosan fortfarande toksnuvig och kippar efter andan när hon är lite ivrig och stänger munnen. Men på något sätt verkar hon bättre, eller är det kanske bara önsketänkande från min sida kanske… Hon proppas nu full med näsdroppar och snoret sugs ut (yummy) titt som tätt så hon borde rimligtvis vara på rätt väg! Vi har tagit en liten prommis idag för att få lite frisk luft och sen har vi bakat lussebullar. Jag är så där lite lagom förtjust i vanliga lussebullar för likt kanelbullar blir de lätt så torra men har man i smör och mandelmassa så blir det ju inte lika torrt. Som ni vet är jag ingen höjdare på att baka så mina bullar blev självklart torra ändå men tänk er då vilka dammkorn det hade blivit om jag hade bakat vanliga lussekatter??? Ja ja, som tur är har jag en man som äter allt och lite till så jag vet att han kommer att uppskatta min bullar och äta flera stycken bara för att göra mig glad.

Min pappa är i Svedala så han ska komma på besök ikväll och sova över. Ska bli toppen mysigt och extra mysigt att han får se hur stor Cleo blivit, de har inte setts sen veckan efter dopet:)

Cleo tyckte det var väldigt kul att baka…

Bullarna innan de ska in i ugnen…

…och när de kom ut igen:)

En liten bonusbild på älsklingen som helt plötsligt dricker välling. När vi provat tidigare har hon tvärvägrat men så igår gjorde jag i ordning en flaska som Andreas gav sen. Halva slurpade hon i sig!!! Idag har hon varit lite svår med maten, det verkar som om halsen kanske spökar för hon gnäller när hon ska svälja och sätter i halsen. Hon har inte velat amma heller så på vinst och förlust gjorde jag en liten flaska välling som gick ner den också . Eller ja halva slank ner innan hon började prata med flaskan, vrida och vända på den och skratta hejdlöst åt… ja vad hon skrattar åt är inte så lätt att veta alla gånger…

Cleo mår som igår, varken bättre eller sämre. Vet inte vad jag ska vänta mig men några dagar till får vi nog stå ut. Inatt fick hon sova lite i alla fall. Känner mig som världens hemskaste mamma när jag suger snor ur näsan på en skrikande unge för att efter det trycka i henne näsdropparna under vilda och höga protester. När hon var förkyld sist var hon ju ännu mindre och kunde inte direkt protestera mer än med rösten, nu fäktar hon vilt med armarna och sliter tag i näsfridan eller i min arm. Stark är hon också vår lilla prinsessa! När näsdropparna väl är på plats blir det faktiskt bättre ett litet litet tag och då kan hon somna. Men bara för att vakna någon timme (max) senare med andnöd stackarn. Så där har vi hållit på inatt fram till halv åtta imorse när vi gav upp och klev upp ur sängen. Cleo var på strålande humör och åt gröt med god aptit. Vissa svårigheter hade hon såklart med att både äta och andas med munnen samtidigt som det bubblar snor ur näsan. Men hon äter, dricker, ammar och sover så jag behöver ju inte vara jätteorolig. Jag har också sovit lite, tror till och med att jag fick två timmar sammanhängande sömn inatt, jippie!!! Det är ju inte det lättaste att slappna och somna när ens juvel är så förkyld att det låter som en snarkande elefant ligger bredvid en i sängen… Nu har hon fått näsdroppar igen och sover en stund, det känns som om det är bra att hon får sova då borde hon bli frisk snabbare hoppas jag för jag lider nog mer än hon gör för tillfället!

Cleo och Andreas busar…

Var tvungen att visa det här kortet, hur fin man än är så är det inte alltid det visar sig på bild;)

Idag fyller min underbara mamma år. Hon blir 55 år idag, vilket man inte kan tro… Hon och Janne är i Oslo och firar så vi ska fira henne först på söndag men ett litet inlägg förtjänar hon, Cleos älskade mormor och min mamma. Jag älskar dig mor lilla!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN

Cleo med sin goa mormor i vår gamla lägenhet mitt i flyttkaoset…

Igår kväll började Cleo nysa och snurvla för att, när vi gick och la oss, bli tokförkyld. Bara så där!!! Hon somnade först men vaknade i panik av att hon inte fick luft (I know the feeling, jag klarar inte av rent psykiskt att vara täppt i näsan). Som hon lät, lillgosan! Andreas var inte hemma men kom hem mitt i kaoset när jag försökte vyssja dottern till sömns utan resultat. I med koksalt, suga ur snor, bebis skriker, mamma vill gråta och pappan försöker lugna. Inget funkade, vi bullade upp med kuddar, Andreas släpade upp vagnen så hon kunde sitta och sova (men det tog Cleo som en invit till lek), Andreas släpade upp babysittern för att testa att sitta i den istället, jag bar med baby björnen, utan baby björnen, vaggade i upprätt position, vaggade halvt liggande och ammade. Inget gjorde så att gosan kunde sova. Hon var inte heller ledsen hela tiden vår tappra tjej. När Andreas kom in i rummet efter att ha sprungit in och ut femtielva gånger på mina order (han är underbar som står ut med mig) sken Cleo upp i ett leende. Ett leende fullt med snor som rann, hostandes och med blanka ögon. Men hon log och log som att försäkra oss om att det var okej, vi kunde inte göra så mycket mer. Hon är underbar! Vi ringde vårdguiden som sa att näsdroppar vore bra att ge, bara det att vi inte hade några näsdroppar hemma. Jag föbannade mig själv ett antal gånger men kom sedan på den briljanta idén att ta vuxennässpray. Jag sprayade en dusch på ett plastlock och sög upp en liten del av det med en pipett och försökte få i lillnäsan. Det funkade trots att nästan inget kom i näsan. Hon kunde tillslut somna på mig och sov i ungeför 30-minuters-stötar åt gången. Vi hade öppnat fönstret på inrådan av vårdguiden så det var ganska kallt. Min axel frös för jag kunde inte dra upp täcket över axeln eftersom Cleo låg där. Efter ett tag hade både ben och armar domnat bort av den konstiga ställningen men hjärtat sov så vad gör väl det?!?! Andreas kunde också somna tillslut, han skulle ju upp och jobba imorse stackarn. Men som den fantastiska man han är läste han sin fru bra och insåg att gå och lägga sig för att lämna mig själv var inte ett bra val just då (återigen underbar människa som står ut med mig…). Jag somnade också till ibland märkte jag i efterhand, skönt måste det ha varit även om jag inte är ett dugg utvilad idag.

 Nu har vi i alla fall varit på apoteket och köpt näsdroppar. Cleo har lyckats somna och sover i soffan, lite oroligt och ryckigt med tunga andetag som verkligen hörs av allt snor i näsan. Ingen direkt feber men 37.8 imorse vilket är lite väl högt för att vara morgon. Jag har hunnit få i mig fyra koppar kaffe och fler lär det bli för sova vågar jag inte, tänk om hon inte kan andas??? Jag undrar om det här blir lättare med åren, sjuka barn menar jag, för jag hatar varje minut av det och önskar att jag kunde byta plats med henne…

Igår var det dags för det efterlängtade julbordet på Tyrol. Länge har vi pratat om alla konstiga saker vi ska äta på detta vilda julbord (Tyrols egna benämning inte min…). Dagen började bra och vi var till och med i tid till Grönan. Vi hämtade upp Micke och Sofie på vägen och mätte sedan upp Ann och BP med två av sju barn ute på djurgår´n. Vi tog en vända förbi marknaden på Gröna lund men jag vette tusan om det ens borde få kallas marknad, det var inte mycket att se. Eller så var vi så förblindade av hunger så vi inte såg härligheten i det hela. Fint var det i alla fall med massa ljus och pynt. När vi väl kom fram var vi nästan först på plats, de öppnade kl. 11.30 och vi var där prick då. De stängde lunchsittningen kl. 16 och vi var sist därifrån med kanske tio minuter kvar till stängning. Vi är ett hungrigt gäng, fast det behöver jag väl knappast skriva…

Julbordet var… magiskt! Så mycket mat har jag aldrig sett tror jag. Och så mycket roligt utöver det vanliga. Lax i massa former, min favorit var saffrnansinkokt lax, mums! Bäverstek och björnköttbullar hörde nog till det ovanligaste eller ja renhjärta också kanske. Det sistnämnda var ingen hit tycker jag men både bäver och björn var helt okej. Renstek var supergott och likaså souvas. Sill på många olika sätt fanns också. MEN favoriten var ändå dessertbordet!!! Oj, oj, oj va gott allt var (japp jag hann nog smaka allt, eller nä inte tårtorna men så är jag inte så mycket för grädde och sån´t).

Vi som var där var tre par från Jets och ett kompis-par till Ann och BP. Vi hade ju med oss Cleo såklart som skötte sig exemplariskt. Jag hade med lunch till henne som hon glufsade i sig vid halv tolv. Sen satt hon i en barnstol och lekte nästan hela tiden. Hon fick smaka lite frukt men var fullt upptagen med att titta på alla människor och de fina ljusen. Tillslut provade vi att lägga henne i vagnen och där somnade hon i allt stoj. Hon sov ett litet tag och vaknade sen med ett leende. Andreas och Cleo tog en sväng i babybjörnen, baktanken var nog att min kära man på så sätt kunde gå och småäta från det fina dessertbordet;) När vi skulle åka hem fick Cleo lite tutte och sen gav vi oss av. Då kom smällen!!! Från grönan till NK tog det, håll i er, 55 minuter. Jag var så arg och svor åt den här jäkla sta´n så jag nästan var blå. Det var så mycket folk och så långa köer att jag nästan kreverade. När vi väl passerat NK, efter ett amningsstopp för Cleo belv hysterisk i bilen och jag förstår henne, tog det 40 minuter hem. Och då stannade vi i Rotebro och släppte av Sofie också. Att det ska ta längre tid att åka Strandvägen ner än hem till Märsta är vansinne. Min sista gnutta kärlek till Stockholms innerstad är nu borta och jag har en gång för alla gjort slut med city (inte med söder, mitt hjärta bankar fortfarande för söder såklart, och Berns, jag älskar Berns fortfarande men utäver det är det bara nattsvart hat för tillfället…).

Efrer att ha ätit i drygt fyra timmar behövde vi inte direkt mycket mat på kvällen. Men varma mackor och lite popcorn till Iron man kunde vi ju klämma ner. Jag lovade min kropp en löprunda på söndagsmorgonen när jag gick och lade mig… När jag vaknade imorse svor jag över mitt löfte och tänkte nästan strunta i det. Vilken människa med lite sunt förnuft ger sig ut klockan 8.30 en söndag med snålblåsten piskandes i ansiktet och regnet som droppar i nacken? Jo, Jessica Fjäll! Jag kan ju för guds skull inte skylla på graviditeten längre, nej magen måste bort, inga ursäkter. Jag ångrade mig inte en sekund heller, luften var så frisk av regnet och det var alldeles stilla i Märsta. En halvtimme var jag ute, måste börja lite lugnt så inte min stackars kropp går in i chock, och när jag kom hem väntade min älskade man och dotter med nybakta scones och färskbryggt kaffe. Livet kunde vara sämre…

Efter lunch åkte vi iväg till Nacka. Vi smög förbi vår gamla lägenhet med bilen och kände inte det minsta saknad, varken efter Nacka eller lägenheten:) Vidare till familjen Ervid som bjöd på första-advent-fika. Det kom lite kompisar dit och vi hann både dricka kaffe och glögg samt äta lussebullar. Det var toppentrevligt och Cleo verkade tycka det också. Hon tittade länge på Nea som gick runt henne flera varv och pratade lite. Nu är jag och Cleo själva här hemma, med katterna såklart. Andreas är i Uppsalalägenheten som ska ”lämnas tillbaka” imorgon och fixar det sista med några snälla kompisar som hjälper till. Jag är så less på allt som har med den där lägenheten som ni kan förstå efter alla jobbiga turer fram och tillbaka med idioter till hyresgäster, extra utgifter som vi absolut inte behöver och allt fixande som självklart tagit grymt mycket längre tid än Andreas trott (Nä hä???). Så från och med imorgon hoppas jag att jag slipper höra ordet kantorsgatan någonsin igen…

Lite bilder från julbordet med stort J, men hur lätt är det att ta bra bilder med ett gäng dårar? Jag börjar förstå varför Andreas trivs så bra i Jets…

Nog för att min man är fin men det var INTE honom jag ville ha på bild…

Efter 17 år i laget leder BP förmodligen dårligan…

Både Micke och Andreas tokar sig, surprise!!!

Tur att vi tjejer finns så det blir någon ordning…Här är Micke och hans Sofie (min träningskompis)

Min favoritdel av julbordet, dessertbordet:)

Fina fina Cleo var finklädd idag på adventsfikat! Den snygga klänningen fick hon av Andreas jobb när hon föddes.

Här går det undan! Hinner knappt skicka iväg ansökan innan jag har nytt jobb. Låter kaxigt men så var det och kanske var det också kärlek vid första ögonkastet… Jag sa upp mig i fredags från mitt gamla jobb på Bagarsjön eftersom det verkar helt vansinnigt att sitta och åka tillbaka till Nacka dagligen när det var just därför vi flyttade: för att slippa sitta och pendla till Märsta. Hur som helst så skickade jag iväg några mail på måfå, inte ens CV skickade jag med utan mer ett ”Hej här är jag och jag är bra och vill ha jobb”. Ett privat företag blev jag särskilt intresserad av då de har många förskolor i Täby och verkar vara ett företag som fattat hur man får bra förskolor, nämligen att personalen ska trivas! Jag fick komma på intervju direkt veckan efter jag tryckte på ”skicka” på mailen. Det klickade direkt märkte jag och när jag dessutom fick träffa mina blivande kollegor och titta på förskolan var jag såld. Det enda som inte passade mig var lönen. Dålig lön inom min ”bransch” vet jag ju att det är men jag hade nog hoppats på lite mer ändå. Jag velade fram och tillbaka i två, vad som kändes helt sjukt långa, dygn och hade bestämt mig för att tacka nej. Men sen när jag funderade igen så tänkte jag till, varför vill jag jobba med det jag utbildat mig till? För att få utveckla dessa fantastiska små indiver som kallas barn till sociala, livsglada, kreativa, trygga och ordentliga medborgare av vårt samhälle. På den här förskolan jobbar man mycket med musik och teater så jag får fortsätta ”apa mig”, dessutom kommer jag att få avdelningsansvar igen och företaget verkar riktigt duktiga på att kompetensutveckla sin personal. Så många fördelar och en liten nackdel, och när jag såg det så var valet självklart! Jag vill jobba på ett jobb där jag trivs med människorna omkring mig och får göra det jag är bra på. Om det blir så återstår att se när jag börjar vecka 15 2009…

De var så söta idag våra små godingar så jag måste visa några bilder (tagna med mobilen eftersom jag som vanligt glömt kameran)…

Så söta när de håller varandra i handen, kärlek…

Roligt hade de gullungarna

Min vackra dotter knaprandes på en majskrok:) (Japp, rätt gissat, det var en muta…)

De här sista dagarna har gått i en rasande fart. Andreas har varit borta mycket och att vara ensam med Cleo innebär att jag inte har tid att sitta vid datorn så mycket… Ja var ska jag börja, onsdag kanske. Planen var att vi skulle till öppna förskolan på dagen men så ringer min älskade syster och säger att de har hyrt släp och tänkte komma med soffa och fotölj som vi fått av Madde. Hon hade köpt sig en ny soffa och skänker då sin superfina (och grymt sköna) soffa med fotölj till vårt lilla allrum på övervåningen. Det blev så fint men jag har tyvärr inga bilder än, det kommer:) Hur som haver så stannade Madeleine och Daniel på fika och smörgås (japp mitt hembakta bröd) vilket var en MYCKET tervlig överraskning.

I går, torsdag alltså, var tanken att Andreas skulle komma hem relativt tidigt och jag skulle möta Sofie kvart i åtta för att träna. Men min yra man (att jag aldrig lär mig och att HAN aldrig lär sig) hade ju helt missat att de hade möten in på sena kvällen på jobbet igår. Dessutom hade Andreas bestämt att Mike skulle komma över och kolla på Heroes och äta middag så han fick sticka tidigare från jobbet vilket tydligen inte var så uppskattat av chefen. Jag fick i alla fall ringa Sofie och säga att jag förmodligen inte skulle hinna till kvart i åtta så vi bestämde oss för att avboka träningen tillsammans. Andreas kom dock hem kvart över sju så jag hann ju gott och väl men tur i oturen så hade Sofie fått problem i ishallen så hon var den som inte hann. Det blev träning själv men det funkade det också, ganska skönt ibland att kunna gå upp helt i sig själv och verkligen stänga ute allt annat för att bara träna tills svetten rinner… Det gjorde jag igår, 40 minuter på crosstrainern och sen lite rygg på det till Volbeat på högsta volym, MUMS!!!

Imorse vaknade vi kring halv nio och messade till Camilla och Noah med en förfrågan om promenadsällskap. Hon svarade inte vilket ibland händer när hon inte hör telefonen, hi hi. Vid elva gick vi därför ner till Oriongatan och knackade på. De ville gärna följa med på en promenad så det blev en ganska lång vända i våra grönområden här i Steninge. Efter det gick vi hem till Camilla och Noah och fikade. Cleo fick en liten burk mat av Noah och hon åt upp hela burken. Efter det delade de två på en stor burk mango- och bananpuré och Cleo slukade halva burken där också. SÅ mycket har hon nog aldrig ätit lillgosan!!! Det var som vanligt toppentrevligt att hänga med Camilla och Noah, TACK för idag kompisar:)

På vägen hem somnade Cleo och sov i två och en halv timme. Hon var på strålande humör hela dagen och lekte med Noah jättelänge så hon var nog ganska trött gullungen. När hon vaknade var det dags att åka till babysimmet. Nu ler hon med hela ansiktet när hon kommer ner i vattnet och skrattar när vi tokar oss jag och Andreas. En kallsup fixade mamman åt henne och en redig en fixade pappan åt henne. Det rann till och med poolvatten ur näsan på henne och hon hostade en bra stund. Ledsen? Inte då, skrattar av sig vattnet och är lika glad igen (fast det såg lite läskigt ut tyckte mamman…). Nu är vi hemma igen, Andreas leker med Cleo och pratar i telefon (ibland kan han faktiskt göra två saker samtidigt tro´t eller ej). Det blir lite Idol och mys i soffan ikväll. Vi ska även ladda för morgondagens julbord. Vi ska till Tyrol (på grönan) och äta deras vilda julbord med björnköttbullar och bäverstek och massa annat. Återkommer med betyg:)

Trevlig helg allihop!

Jag älskar vår ljusstake vå fått av mamsen, dessutom älskar jag att få tända ljus vilket man kan typ jämt den här årstiden…

Bollen är ju jätterolig för det mesta…

…men så ska pappa dumma sig, INTE lika kul…

…men så slutar pappsen och då är det roligt igen:)

Idag har jag och Cleo varit hos Anna och Emma. Anna och jag är kompisar från förr. Först var vi kompisar, typ bästisar ni vet som man var när man var liten, under några år med start runt mellanstadiet tror jag. Sen tappade vi kontakten under gymnasiet, återfick kontakten igen men bara för att tappa den igen ganska snabbt. Nu har vi fått kontakt igen (japp, via ”fejjan”) och insåg plötsligt att vi har en väldans massa gemensamt. Anna och hennes Thomas fick en liten Emma några veckor innan vi fick Cleo. De bor i ett sött litet gult hus ”på landet” i Bålsta och vi bor i ett mindre sött men gult hus ”på landet” i Märsta. Idag tuffade jag och Cleo över med bilen, det gick förvånansvärt snabbt och smidigt till Bålsta. Hemma i mysiga huset bjöd Anna på kryddiga kycklingvingar med sallad gjord på matvete, grönsaker och fetaost med annat gott i. Det var jättesmarrigt! Efter det blev det kaffe och hembakta lussebullar, jag åt två för det var så gott. Jag hade för en gångs skull  med mig kameran men vi pratade så mycket så jag glömde helt bort att ta kort på ljuvligt söta Emma. Anna var sig lik, vilket är underbart för den Anna jag kände var så himla go! Vi pratade om livet som det är nu, hur det varit under åren, gick igenom kompisskaran från förr, familjen och deras liv, förlossningssnack, bebissnack såklart och massa annat. Tiden gick alldeles för fort och helt plötsligt började det bli mörkt. Jag gillar inte att köra när det är mörkt så jag övar för fullt men gav mig ändå av innan det blev toksvart ute. När jag kört ungefär fem minuter var det dock svart som natten så vi smög fram i typ 50, det var ju halt också!!! Det var så mysigt att träffas igen efter alla år så nu har jag bestämt att vi ska ses oftare, så det så;)