Mitt liv som förortsmamma…

Hjälp va helgen gick fort! Det sägs ju att det går fort när man har roligt och vi har haft skitkul i helgen. Jag räknar in fredagen i helg också så det roliga började i fredgas. Jag köpte oss en soffa. Vi har väntat på en soffa från furniturebox men den kom aldrig och vi fick olika bud på levernasdatum hela tiden. När vi väl avbokade soffan sa de till och med att de ringt och sagt att NU skulle soffan komma vilket var totalt bullshit så den gubben gick inte. Men på märstamöbler hittade vi (jag) vår drömsoffa så den fick det bli. En hörnsoffa fast ändå inte för det är liksom öppet slut på ena sidan som en divan, i svart skinn och en stor härlig puff till. Magnus, denna snälla karl, i Andreas lag fick hjälpa till att bära och låna ut sin bil eftersom vi inte har dragkrok på vår. Som tack fick han pizza som vi åt tillsammans hemma hos oss, mycket trevligt. Per, Johannas Per, hade också hunnit komma och åt med oss. Händig som han är hjälpte han oss med vår utelampa som var trasig. Trodde vi i alla fall men det var den inte. Det krävs ju dock en Per för att få oss att inse att vi har tryckt på fel knapp hela tiden!!! Sen kom Marianne och Johanna från Sundsvall och huset var genast fullt med skratt och kramar. Vi somnade ovaggade den natten…

Lördagen började bra. Vi gjorde oss i ordning och fixade lite inför dopet (eller ja, alla andra fixade jag var mest nervös och yr). Cleo badades av Andreas och fick på sig hälften av kläderna, dopklänningen sparade vi till kyrkan. Mamma, Janne, Madeleine och Daniel kom sen och skulle lämna av alla saker och då fick vi reda på att Maddis var sjuk. Hon hade blivit matförgiftad och mådde som en hund. Hon kämpade på länge men när hon höll på att svimma i kyrkan åkte de hem. Jag tyckte så synd om henne och saknade verkligen min älskade syster på dopet men vad gör man?!?! Tur att hon och Cleo träffas ofta ändå, hon ärju trots allt Cleos fadder och inte bara moster…

I kyrkan gick det strålande. Johanna, som är Cleos andra fadder, höll Cleo och körde det berömda ”gunget” som Cleo gillar. Cleo var lugn som en filbunke och skrek inte ens när hon fick vatten på huvudet. Olle, prästen, var toppen och såg till att Cleo nu inte längre är en hedning! Tyvärr så har vi fortfarande inte hittat laddaren till vår kamera så bilder från spektaklet kommer snart!

Hemma hos oss var det sedan dags för mammas goda smörgåstårta och lite vin. Bästa mamman (och mormorn) hade fixat så fint och det var så uppskattat av alla. Sen hade Johanna, min fantastiska svägerska, gjort två sjukt goda tårtor. Jag åt fyra bitar, japp FYRA, och jag hade kunnat äta mer. Per var chef över kaffet och det slutade med att jag inte behövde göra något alls. Snacka om att jag gift in mig i den bästa familjen, hi hi! Cleo sov i tre timmar och när hon äntligen vaknade var det dags för de flesta att gå. Vi hann med att fota oss tillsammans och kramas lite, vilket ju är det viktigaste. Hon missade presentöppningen men vi har redogjort för alla presenter och dess ”givare”. Tänkte skriva ihop en lista också så ni får se vilka toppenpresenter hon fick vår älskade lilla tjej.

När alla gått andades vi en timme och gjorde oss sedan i ordning för nästa party. Ann, min fotbollsfrukompis som är gift med BP i Jets, fyllde 40. Hon har även 7 barn, lagar all mat själv, ammar gåendes om det krävs och är min stora idol. Hon är dessutom skitfräsch och håller koll på grabbarna i laget när det behövs och alla andras barn också för den delen. Festen hölls i skytteföreningens klubbhus i Lövsta. Det bjöds på god mat (som Ann lagat själv såklart) och sen ännu godare bakverk (japp, som Ann bakat själv). Det var en hel del folk där, bland massan några galna fotbollsspelare och deras fruar/flickvänner. Det är ett härligt tokigt gäng med diverse luriga typer, en åt tills han nästan inte kunde andas, en hade på sig sin frus partytop för han inte hade hittat något i sin garderob att ta på sig, en kissade precis utanför husknuten (eller två med min man inräknad, men det nämner jag inte) och de flesta ställde upp nakna och körde ballongdansen. Som tur är hade vi åkt hem då… Cleo skötte sig exemplariskt! Charmade först alla på festen och sen somnade hon i Baby Björnen och sov där medan jag satt till bords och åt, pratade strunt och åt lite till. Det var så hög volym (tänk 50 pers som blir fullare ju längre kvällen går och ikapp med fyllan steg ljudnivån), massa högljudda karlar och musik. Men Cleo bara sov och sov den lilla prinsessan. Så skönt att hon vänjer sig vid ljud lillgosan.

På söndagen lurade jag ut Andreas på en promenad som inte alls var nöjd med söndagsnöjet. Sen åkte vi dock och shoppade lite och då blev han glad igen. Han fick gå loss både på Siba och ÖB, där finns ju en del intressant tydligen, ja ni vet som skruvar, sladdar och annat manligt… Cleo fick en hoppgunga, lite leksaker och en haklapp med mumin. När vi kom hem rev jag ner fondtapeten i vardagsrummet som nu är spaklad och klar. Jag lovade Andreas att om jag började riva ner tapeten så skulle jag också jobba med fondväggen och avsluta det hela. Andreas var ju där och rev lite också men mestadels gjorde jag jobbet… Öhhh fram tills det var dags att spakla. Efter två spakeldrag (eller vad det nu heter på riktigt språk) hade jag tröttnat och belv allmänt less. Andreas som tydligen hellre har en nöjd fru tog då över. Min hjälte;) Men idag ska jag prova att slipa väggen i alla fall. OM jag inte har för ont i tån och det är jättesynd om mig, då vet jag att min goa man tar över det jobbet också… Jag ska ju ”klippa upp tån” (indiska doktor Sarkers ord så jag är än så länge lycklig ovetnade om vad exakt som ska göras med tån…) klockan 15 idag så håll alla tummar ni har för att det inte är så fruktansvärt smärtsamt som jag har föreställt mig…

En liten bild så länge (tagen med mobilen…) på premiären i den fina Stokke-stolen Cleo fick av mormor och bonusmorfar. Slipad och målad av min kära mor, därav den vackra blänkande färgen:)

Jag minskar i vikt och Cleo ökar i vikt, precis som det ska va;) Jag fattar inte hur jag kan gå ner i vikt med tanke på hur mycket skräp jag äter men det gör jag. Dock är magen inte vad den brukade vara och ser mer ut att tillhöra en 50-åring som ätit liiiiite för många wienerbröd än en 29-årings. Men vad gör man, världens finaste tjej har ju legat där och gjort den till den misär den är idag. Så vad gör det väl att jag ser ut som barbapappa utan kläder på eller som om den där simringen man hade på sig som liten har vuxit fast kring midjan när jag har världens vackraste dotter och dessutom en skitsnygg man som faktiskt tycker att jag är skitsnygg också;)

Cleos vikt är också bra fast till skillnad mot min mage är hennes alldels underbar. BVC-sköterksan Karin som vi träffade för första gången idag sa att Cleo är väldigt proportionerlig även om hon är väldigt liten (inte så mycket att brås på ju…). Nu väger hon 5820 gram och är 58.5 cm. Huvudmått 38.6 cm. Hon har lagt sig på en kurva nu så nu ska hon bara följa den. Och så snäll hon varit hela dagen. Så pigg och glad på öppna förskolan och sen hem för att sova lite men ingen ro och rast utan sen uppsliten till bvc som ska klämma, känna, dra och ha sig. Men inte ett knyst mer än några gurglande leenden mot bvc-sköterskan. Torr är hon, hjärtat, precis som mamsen och papsen så hon fick miniderm (tror jag det hette) utskrivet som vi ska smörja henne med minst 2 gånger om dagen.

Oj, vilket babbel och svammel. Nu sitter hon bredvid mig i soffan och leker med sin favoritfjäril. Och mitt hjärta tar ett extra skutt när hon tittar på mig och ler med hela ansiktet…

Vackraste barnet i hela världen (helt opartisk bedömning, I know) övar magläge, börjar faktiskt gilla att ligga på mage…

Dagen igår, torsdag alltså, började kanske inte så bra men den blev bara bättre och bättre. Messade Linnea och frågade om vi fick komma ändå trots att Cleo är fökyld och det fick vi, JIPPIE!!! Så in i bilen med Cleo, vagn, skötväska, bilstol, leksaker, gröt och lite annat och så bar det iväg. På 20 minuter var vi hemma hos Linnea, eller nja bilresan tog 20 minuter sen stod jag och knappade in rätt kod vid fel port i en kvart men bortsett från det så gick det snabbt. Hemma hos Linnea bor ju numer förutom sambon Johan (som jobbade idag) Leon och Ludvig. Leon är avsevärt hårigast och nästan tyngst (Johan kanske knäcker?!?!) med sina 70 kilo och Ludvig är förmodligen minst hårig men även minst med några kilon färre än Leon. Linnea hade tagit fram lunch (köttfärssås mums…) och bakat en smulpaj denna fantastiska kvinna. Me like smulpaj a lot!!!

Efter att vi snackat lite skit, ätit kall mat (jodå vi värmde maten, ett antal gånger men våra barn tycker tydligen att vi ska svälta…), ammat, bytt blöja, gosat med Leon, Leon gosat med bebisar OCH gosat med vagn så tyckte vi att en promenad var en god idé. In till city, typ 5 minuters promenad, och ett stop för en latte-on-the-way och sen en prommis i stadsparken/trädgården eller vad den nu heter. Fasligt mysigt iaf. När vi väl kom hem fick vi äntligen den efterlängtade smulpajen och lite kaffe till det. Kallt såklart eftersom både Ludvig och Cleo ville äta precis när vi dukat fram allt. Mitt i allt kom Johan hem när vi sitter med tuttarna i vädret, stackars karl, och då var det dags för oss att åka. Alltså inte för att Johan kom utan för att klockan hade hunnit bli sent och vi skulle ju ha Mike på middag…

(Bilderna är tagna med mobilen så ha överseende, inte den bästa kvalitén… Ja, jag glömde kameran som vanligt!!!)

När vi kom hem var Andreas hemma och fixandet kunde börja. Plocka undan lite och sen börja med maten. Korv i ugn med potatismos och glass till efterrätt. Mike kom lite sent (tänker inte nämna varför…) men han kom lagom till middagen och sen skulle grabbarna kolla på Heroes. Cleo skulle vara med pappa var det tänkte men var inte så sugen på att titta på tv så hon fick hjälpa mig med lite pyssel. Tills hon ledsnade på det också och mest ville hänga i baby björnen. Inte mig emot som hann titta ett litet tag på Heroes jag med, sjukt bra serie men lika sjukt vrickad måste jag ju säga… Men som sagt, det blev en bra dag tillslut. Mycket bra faktiskt:)

Andreas försöker titta på Heroes med en inte så intresserad Cleo!

Vet inte vem som mår sämst i dagslägeet, jag eller Cleo? Cleo är fökyld och ynklig men jag lider av svårt upptrissad oro. Jag vill helst ge mig själv en örfil och säga ”ta dig samman KVINNA” men inte hjälper det inte. Jag har nog vaknat en miljon gånger inatt bara för att titta att Cleo andas. Vid ett tillfälle kom jag på den briljanta idén att sova sittandes me huvudet på spjälsängskanten och armen instucken mellan spjälorna så att jag kunde ha handen på Cleos bröst. Behöver jag ens säga att det inte var en av mina bästa idéer??? Armen, som var lite för stor för spjälorna, domnade bort och pannan blev öm efter ett litet tag. När Cleo sedan vaknade klockan 4 för att inte vilja somna om förrän strax efter 5 gav jag upp och smög över henne i vår säng. Vet inte ens om Andreas förstod vad som hände men jag och Andreas fick dela på ena halvan av sängen och Cleo med sitt kuddhav fick den andra halvan. Vi vaknade sen klockan 8.30 men jag var allt annat än pigg vill jag lova…

 Och så fick jag den briljanta idén att jag skulle byta till sittdel på vagnen. Buggan är ju så fantastisk att den är ergonomisk även för små bebisar (hm, kanske ska bli Cleos första ord, ergonomisk). Sagt och gjort, placerar Cleo i bumbon och sätter igång. Nöjd över mitt initiativ tittar jag sedan på den färdiga sittvagnen och konstaterar snabbt att Cleo är ett mycket litet barn. Inte så liten till vikten men hon är megasuperkort så hur hårt jag än spänner fast selet så är det alldeles för långt för henne och hon sitter inte ens fast pyttelitegrann. Hm, jag som tänkte att det skulle vara så bra nu när hon är förkyld att hon kunde halvsitta och slippa få allt snor i halsen men den tanken får tydligen vänta. Jag monterade sedan på liggdelen igen men som de flesta av er vet är tålamod inget jag bevågats med så under en del av dagen såg vagnen ut så här:

Sen var jag tvungen att montera ihop den för vi skulle till Linnea och Ludde i Uppsala men det är en helt annan historia…

…och det var att skriva om något av det värsta jag sett i hela mitt liv. Jag borde sagt något men jag är så jäkla svensk (läs feg) ibland så jag kräks på mig själv…

 När jag hade varit på vårdcentralen och är på väg ut ser jag en mamma med en barnvagn. So far helt normalt. Mamma-skadad som jag är tittar jag självklart på barnvagnen, barnet och mamman. Mamman röker medan hon drar barnvagnen. So far INTE så okej men alla har ju rätt att röka även om cigaretter i närheten av bebisar och barn ger mig the creeps. Nu till det INTE-så-okej-någon-jävla-stans, bebisen börjar skrika (som bebisar gör lite nu och då) och vad gör kärringen??? Jo, stoppar ciggen i mungipan och böjer sig fram för att trösta/rätta till sin bebis. HUR TÄNKER MAN DÅ??? Att det är helt okej att bolma cancer-framkallande rök rätt i ansiktet på en oskyldig liten bebis? Eller att det är helt okej om bebisen viftar till med sina små armar (händer också lite nu och då) så att ciggen tappas och hamnar i ansiktet på den lilla? Eller kanske ännu värre i ögat och skadar synen för all framtid? Okej, jag överdriver som med det mesta jag uttalar mig men ändå… Jag blev lätt illamående iaf!

Ja, va f*n hände… Min tå är inte som den borde vara, den är blå. Efter några veckor med nageltrång (jag vet, borde gått iväg tidigare men det har ju varit så mycket med flytt och allt…) så blev tån infekterad. Läkaren ville klippa upp tån, eller nagelbandet/bädden men det var för infekterat så nu blir det antibiotika i 7 dagar och sen en ny tid om 2 veckor för det nämnda ”uppklippet”. Jag längtar ju inte precis… Att läkaren var en mycket fåordig indisk herre med den berömda indiska brytningen gjorde ju inte saken bättre. Han svarade knappt på mina frågor och på frågan om jag kommer kunna gå efter ingreppet svarade han ”ja ja, en vecka”. Så nu vet jag inte om det kommer ta en vecka för skiten att läka eller om det tar en vecka innan jag kan gå på foten.

 Andreas fick komma hem från jobbet för att vara hemma med Cleo medan jag haltade iväg till Valsta vårdcentral. Något han inte direkt led av;). Cleo, som blev 4 månader i lördags, har fått börja med smakportioner och det är jättekul. Vi har börjat med ”mild havregröt” (havresörja är ett mer passande namn) för att inte börja med något för gott. Hon ska slippa bli en sockerråtta som sin mor tänkte vi… Och hon gillar det, hur någon nu kan gilla det Semper kallar gröt. Vi som hade väntat oss lustiga miner och spottande får istället se en tjej som öppnar munnen och slukar gröten. Visst hamnar lite utanför men vad gör väl det när man är världens vackraste??? Idag var det ju då i alla fall Andreas tur att ge Cleo lunch och när jag kommer hem ser jag en tom skål så betyget för dagens lunch var klart Godkänt!

Jaha, då har jag också en blogg. Vad skrivs i en blogg då?!?! Det är ju ett utmärkt sätt att uppdatera långväga familj, som inte träffar oss så ofta, om vårt liv. MEN främst kanske ett sätt att få alla tankar på pränt. I dagsläget är det många tankar eftersom så sjukt mycket har hänt i mitt liv den senaste tiden…

 Nu och då: För tio år sedan när jag var 10… plus 9, hm, såg mitt liv gaaanska annorlunda ut. Jag tvivlar starkt på att samtalsämnet kring middagsbordet var bebisbajs, att ”shoppingdrömmen” var en värmeump eller att jag tyckte någon som kunde hålla upp sitt huvud var sååååå duktig. Inte heller tror jag att jag ansåg en tripp in till city för att parta som ett skitjobbigt projekt och mer ett måste än ett nöje. Att jag skulle bli lärare var nog det sista jag kunde tänka mig, så skolträtt som jag var då. Men så sitter jag här idag och ser livet med helt andra ögon och har, milt uttryckt, omprioriterat.

Jag är mamma-ledig, eller föräldraledig för att vara exakt. Mina dagar är fyllda av en sak: Cleo. Denna vackra prinsessa som föddes en fruktansvärt varm dag i juni. Det bästa jobbet som finns har jag med andra ord. Mycket kommer ju handla om Cleo och ganska mycket om hennes pappa också såklart.

Så nu är första inlägget skrivet och jag kanske ska skriva ett till, bara för att inte bara ha ett första inlägg i bloggen…