Mitt liv som förortsmamma…

När jag väntade Cleo var det ingen som talade om att det skulle vara så svårt att ha barn. Inte svårt på det sättet att det är jobbigt med Cleo utan ORON!!! Min största skräck är att Cleo ska sätta i halsen och kvävas till döds, idag höll det på att bli verklighet… Jag tänkte ta en dusch och satte Cleo utanför badkaret på mattan med handdukar runt sig (ifall hon skulle trilla och slå huvudet) och en skallra framför sig. INGET mer, alltså borde det varit lugnt. Jag, dum som jag är, sätter inte på mig linserna vilket gör att jag praktiskt taget är blind. Jag tittar till Cleo hela tiden och ser inte vad hon gör men ser att hon rör sig, tills hon inte gör det och ger ifrån sig ett konsitgt ljud. Jag rusar ut och ser att ungen blir rödare och rödare i ansiktet varpå jag, dyblöt och med balsam i håret, sliter upp Cleo och lägger henne över knät. Bankar hårt som f*n i ryggen, sådär uppåt som jag fick lära mig på barn- och olycksfallskursen och det verkar bli bättre. Tills jag vänder på ungen och ser att det inte alls är bättre, hon andas ju inte!!! Ringer 112 efter att kört ner fingrarna i halsen så långt jag kan komma på Clee utan resultat. Larmcentralen larmar ambulans direkt medan de pratar med mig. Jag blir tillsagd att återigen lägga henne över knät och banka (tur att jag är kvinna och har god simultanförmåga eftersom jag samtidigt ska hålla i telefon OCH prata i den). Tillslut, efter säkert 40 sekunder totalt som kändes som en mindre evighet, kommer det massa slem ur näsan och munne på stackars Cleo som också börjar gråta. Larmcentralen lugnas först, sen jag, men ambulans vill deändå skicka ut. Jag får order om att inte sätta ner henne utan hålle henne upprätt och hela tiden mot mig. Jag inser då att ambulans är på väg och jag är spritt språngande naken med balsam i håret och tvål över hela kroppen. Får på mig nånting, fråga mig inte vad så här i efterhand, och kan ta emot ambulanspersonalen. När de kommer in ler Cleo stort och jag skäms nästan. De var helt fantastiska båda två och lugnade mig så gott det gick genom att lyssna på henne och tala om att de inte trodde var någon fara men att jag gärna fick följa med till akuten för en extra koll. Jag kände att jag redan slösat med Sveriges skattepengar tillräckligt för en dag och avböjde vänligt men bestämt inviten. Vad som fastnat i halsen på lillhjärtat vet vi inte. Kanske var det segt slem, kanske en luddtuss, kanske något som lossnat från leksaken eller något annat. Det får vi nog aldrig reda på heller men andas gör hon nu i alla fall!

Anna och hennes små charmtroll Lea och Molly var på väg hit tillsammans med Johanna och Nova när det hände. De kom hit på lunch och det var så skönt att de kom hit. Jag hade inte velat vara själv efter det som hände faktiskt! Jag åt lite, drack massa kaffe och åt cupcakes hemma hos Johanna och har nu kommit hem igen. Cleo står ute på framsidan och sover medan jag sitter med datorn i knät precis vid fönstret för att kunna hålla koll. Jag skakar en massa, vet inte om det beror på kaffemängden eller chock, kanske både och…

 Varför var det ingen som sa att det skulle vara så här svårt att ha barn? Att ororn nästan äter upp en innefrån ibland? Eller kanske var det någon som sa men jag lyssnade inte… På några minuter hade det finaste vi har kunnat tagits ifrån oss, för att jag skulle duscha. Jag ska aldrig mer duscha tror jag…

Mina två finaste…

Jag behöver nog inte ens kommentera de här bilderna. Min lilla älskling!

Cleo är inte bättre i sin förkylning så imorse ringde jag läkaren igen. Vi har givit henne näsdroppar nu i 10 dagar och får inte fortsätta längre så jag ville veta vad som är fel och vad vi kan göra nu. Efter en orolig natt där Cleo lyckats få lite sömn medan mamman mest varit vaken och vakat över henne ringde jag till läkarmottagningen och vi fick en tid direkt. Läkaren lyssnade på henne igen men hörde ”bara” slemmet i lungorna. Han höll med om att det inte var bra att hon var så dålig fortfarande, dessutom hade hon inte gått upp på en vecka (sen vi var där sist) vilket tyder på att hon är sjuk. Tur i oturen så fick hon en liten hostattack inne hos läkaren som av hostan att döma gissade att hon fått en lindrig form av RS-viruset och även falsk krupp. Eftersom de är virus båda två finns inte så mycket att göra mer än att lindra med koksalt i näsan i några dagar tills vi får börja med näsdroppar igen. Vi fick ventolin att ge om hostan blir för hemsk men det känns sådär att ge henne den. Dessutom sa läkaren att den kan ge hjärtklappning och oroskänsla men det är helt normalt tydligen. I min värld är dock inte dessa två tillstånd speciellt normala så medicinen får stå orörd tills det verkligen blir akut. Och apropå akut så sa läkaren att vi måste åka in direkt till akuten om hon får problem att andas. Känns inte alls oroväckande eller så…

Så nu ska vi kämpa med detta j*vla virus ett tag till och se vår älskade gosa lida. Fy och usch! Hon äter i alla fall, vi ska ge henne mat så fort hon är pigg men vi nöjer oss med att ge henne mat så ofta som det känns rimligt för hon är ju liksom ganska pigg jämt när hon inte sover. Idag provade vi en ny maträtt som mamsen gjort. Jag har börjat med en ny taktik där jag lagat olika ”basmatvaror” och fryst in i kuber så kan jag kombinera som jag. Eller ja, som Cleo vill men tills hon lär sig prata tänker jag bestämma vad hon vill. Idag blev det kyckling, pasta, broccoli och morot. Hon slukade hela portionen som faktiskt inte var så liten. Det är ju i alla fall positivt, att hon äter alltså…

 Något som också är positivt är att hon inte smittar så vi fick komma hem till Johanna och Nova på en fika. Det var som alltid supertrevligt om än lite kort idag. Jag är glad att jag lärt känna er kompisar:)

Åh vad jag hoppas att detta blir det sista inlägget med ovanstående titel. Nu har vi i alla fall varit hos farbror barnläkaren (han var faktiskt en farbror, en mycket trevlig sådan) som har klämt, känt och lyssnat på lillgosan. Han hörde att hon har slem i lungorna men inget annat lät konstigt. Öronen bad jag honom kolla eftersom det vore en mardröm om min stackars dotter ska få gå igenom det som jag fick gå igenom som öronbarn. Jag minns att jag vid ett tillfälle sa att jag heller kräks och har magsjuka än alla dessa öroninflammationer och ni som känner vet också att jag lider av kräkfobi så det var verkligen jobbigt med öronen. Men inget rött i Cleos små öron. Passade samtidigt på att fråga om det är ärftligt och om det tvistar tydligen de lärde än om. I vissa fall kan man se att det gått över från generation till generation och långt genom släkter medan de i andra fall inte alls dras med vidare vid barnafödande. Hoppas att vi är en så´n generation:)

De tog ett stick i fingret också för att verkligen vara säkra på att det inte är bakteriellt och medan de stack satt Cleo och log mot sköterskan. Jag börjar misstänka att min älskade unge har ganska hög smärttröskel:) Det visade ingenting utan sänkan låg på 8 och under 10 är tydligen väldigt bra medan det finns som en gråzon ända upp till 50 sa läkaren. Det vi kan göra nu är vänta, hon har fått hostmedicin mot hostan som bara visar sig på kvällen och som han, precis som du Johanna skrev, tyckte lät som falsk krupp. Men det är tydligen ”bara” en benämning på en viss sorts hosta och heshet så det var ändå ingen fara. Men som sagt, om några dagar max en vecka har han lovat (doktorns ord med glimten i ögat) att hon ska vara bra igen.

Over and out för nu måste jag förbereda lite gott tills min mamma kommer hit! Hörs snart igen:)

Idag blir vår lilla älskling hela sex månader. Herregud vad tiden rusar fram, kan jag inte bara få pausa ett litet tag så att Cleo får vara min lilla bebis länge länge till. För sex månader sen den här tiden på dygnet var Cleo knappt en timme gammal och inte hade vi då kunnat anat hur hon skulle dundra in och förändra våra liv för alltid… Grattis trollunge, vi älskar dig mer än ord någonsin kan beskriva!

Vår glada flicka på sexmånadersdagen, här med kompisen Allan

 Cleo fick en t-shirt av pappa och Cecilias grannar i Eindhoven. De är från Oregon, grannarna alltså, och det var också T-shirten.

Cleo mår som igår, varken bättre eller sämre. Vet inte vad jag ska vänta mig men några dagar till får vi nog stå ut. Inatt fick hon sova lite i alla fall. Känner mig som världens hemskaste mamma när jag suger snor ur näsan på en skrikande unge för att efter det trycka i henne näsdropparna under vilda och höga protester. När hon var förkyld sist var hon ju ännu mindre och kunde inte direkt protestera mer än med rösten, nu fäktar hon vilt med armarna och sliter tag i näsfridan eller i min arm. Stark är hon också vår lilla prinsessa! När näsdropparna väl är på plats blir det faktiskt bättre ett litet litet tag och då kan hon somna. Men bara för att vakna någon timme (max) senare med andnöd stackarn. Så där har vi hållit på inatt fram till halv åtta imorse när vi gav upp och klev upp ur sängen. Cleo var på strålande humör och åt gröt med god aptit. Vissa svårigheter hade hon såklart med att både äta och andas med munnen samtidigt som det bubblar snor ur näsan. Men hon äter, dricker, ammar och sover så jag behöver ju inte vara jätteorolig. Jag har också sovit lite, tror till och med att jag fick två timmar sammanhängande sömn inatt, jippie!!! Det är ju inte det lättaste att slappna och somna när ens juvel är så förkyld att det låter som en snarkande elefant ligger bredvid en i sängen… Nu har hon fått näsdroppar igen och sover en stund, det känns som om det är bra att hon får sova då borde hon bli frisk snabbare hoppas jag för jag lider nog mer än hon gör för tillfället!

Cleo och Andreas busar…

Var tvungen att visa det här kortet, hur fin man än är så är det inte alltid det visar sig på bild;)

Igår kväll började Cleo nysa och snurvla för att, när vi gick och la oss, bli tokförkyld. Bara så där!!! Hon somnade först men vaknade i panik av att hon inte fick luft (I know the feeling, jag klarar inte av rent psykiskt att vara täppt i näsan). Som hon lät, lillgosan! Andreas var inte hemma men kom hem mitt i kaoset när jag försökte vyssja dottern till sömns utan resultat. I med koksalt, suga ur snor, bebis skriker, mamma vill gråta och pappan försöker lugna. Inget funkade, vi bullade upp med kuddar, Andreas släpade upp vagnen så hon kunde sitta och sova (men det tog Cleo som en invit till lek), Andreas släpade upp babysittern för att testa att sitta i den istället, jag bar med baby björnen, utan baby björnen, vaggade i upprätt position, vaggade halvt liggande och ammade. Inget gjorde så att gosan kunde sova. Hon var inte heller ledsen hela tiden vår tappra tjej. När Andreas kom in i rummet efter att ha sprungit in och ut femtielva gånger på mina order (han är underbar som står ut med mig) sken Cleo upp i ett leende. Ett leende fullt med snor som rann, hostandes och med blanka ögon. Men hon log och log som att försäkra oss om att det var okej, vi kunde inte göra så mycket mer. Hon är underbar! Vi ringde vårdguiden som sa att näsdroppar vore bra att ge, bara det att vi inte hade några näsdroppar hemma. Jag föbannade mig själv ett antal gånger men kom sedan på den briljanta idén att ta vuxennässpray. Jag sprayade en dusch på ett plastlock och sög upp en liten del av det med en pipett och försökte få i lillnäsan. Det funkade trots att nästan inget kom i näsan. Hon kunde tillslut somna på mig och sov i ungeför 30-minuters-stötar åt gången. Vi hade öppnat fönstret på inrådan av vårdguiden så det var ganska kallt. Min axel frös för jag kunde inte dra upp täcket över axeln eftersom Cleo låg där. Efter ett tag hade både ben och armar domnat bort av den konstiga ställningen men hjärtat sov så vad gör väl det?!?! Andreas kunde också somna tillslut, han skulle ju upp och jobba imorse stackarn. Men som den fantastiska man han är läste han sin fru bra och insåg att gå och lägga sig för att lämna mig själv var inte ett bra val just då (återigen underbar människa som står ut med mig…). Jag somnade också till ibland märkte jag i efterhand, skönt måste det ha varit även om jag inte är ett dugg utvilad idag.

 Nu har vi i alla fall varit på apoteket och köpt näsdroppar. Cleo har lyckats somna och sover i soffan, lite oroligt och ryckigt med tunga andetag som verkligen hörs av allt snor i näsan. Ingen direkt feber men 37.8 imorse vilket är lite väl högt för att vara morgon. Jag har hunnit få i mig fyra koppar kaffe och fler lär det bli för sova vågar jag inte, tänk om hon inte kan andas??? Jag undrar om det här blir lättare med åren, sjuka barn menar jag, för jag hatar varje minut av det och önskar att jag kunde byta plats med henne…

De var så söta idag våra små godingar så jag måste visa några bilder (tagna med mobilen eftersom jag som vanligt glömt kameran)…

Så söta när de håller varandra i handen, kärlek…

Roligt hade de gullungarna

Min vackra dotter knaprandes på en majskrok:) (Japp, rätt gissat, det var en muta…)

Cleo har sista dagarna börjat sova lite konstigt på dagarna. Jag trodde självklart det värsta och började förbereda mig för att hon var på väg att bli sjuk. Nu börjar jag fundera på om det är nya rutiner och vanor som är på intågande. Frågade BVC-sköterskan om detta som bekräftade vad jag trodde, runt ett halvår minskar sömnen dagtid. Idag började dagen med att vi vaknade ganska sent (skönt!) och fick nästan lite bråttom till Öppna förskolan, men bara nästan… Väl där masserade vi för fullt och alla barnen verkade superglada idag. Det gick jättebra och Cleo verkade nöjd. Efter massagen brukar hon toksomna efter att ha gnällt ett tag så jag väntade på gnället men det kom inte. Inte heller verkade hon vilja ha mat som också brukar vara standard efter massage. Jag fick fika och snacka med de andra mamsen och Cleo satt i en barnstol och lekte. När babysången började hade Cleo fortfarande inte börjat gnälla så vi sjöng, lekte med gosedjuren, tittade på såpbubblor och lekte tittut under täcket med stor entusiasm. Efter det ammades det lite, mest för att jag tyckte det var dags inte för att Cleo bad om det egentligen. Efter det lekte vi lite till och jag kunde fika ännu mer, vilken lyx! Tillsut kände jag att vi var tvugna att gå för jag ville hinna handla och gå hem en sväng innan bvc. Cleo somnade men sov bara i kanske 20 minuter och åt sen lunch och var vaken i vagnen upp till bvc. Kanske börjar det bli mindre sömn på dagarna för att börja ladda för hela nätter utan natt-mål???

Min lilla älskling skulle få sin andra omgång sprutor idag. Första gången gick det ju faktiskt bra men jag bävade ändå inför dagens bvc-besök. Det hade jag ju inte behövt göra alls det. Först sprutan, in i benet, sköterskan pratar med Cleo och Cleo tittar på. Inte ett pip!!! Andra sprutan, in i benet, knäpptst Cleo, sköterskan trycker in vätskan, Cleo gråter, mamman reser sig upp och går fram till en docka, Cleo skrattar och börjar prata med dockan. Min tappra tjej… Det är helt okej om en bebis gråter, för bebisen ja, men för mammor är det typ det värsta som finns. Så jag är glad att hon verkade så oberörd. Kan ha att göra med att hon är en liten tjockis och har så mycket hull på låren nu så det kanske inte känns lika mycket?!?! Hon väger iaf 6380 gram (över ett halvt kilo upp sen sist, 560 gram för att vara xakt) och är 60 cm lång. Hon är fortfarande kort för sin ålder men vikten knappar hon in på. Nu ligger hon i vagnen och sover på framsidan min fina prinsessa och mamman ska dricka kaffe och känna lugnet:)

Min tappra flicka