Mitt liv som förortsmamma…

Inspirerad av Johanna som i sin tur blivit inspirerad själv tänkte jag försöka mig på en liten nyårskrönika… Många saker tas inte upp här, då hade det ju blivit en roman, men i minnet finns så mycket mer, så mycket fint, så mycket sorgligt, så mycket tänkvärt och så mycket annat som inte får plats här…

För tio år sedan vid den här tiden satt jag i värmen och väntade på att få fira in ett nytt millenium. Jag och tre kompisar var på Teneriffa och festade mest hela veckan. Jag minns att vi inte åt frukost en enda gång, trots att vi hade all inclusive, eftersom vi inte orkade upp före lunch under hela veckan. Det var tio år sedan då festandet var en central punkt i mitt liv. Den tiden var verkligen rolig och har såklart format den Jessica jag är idag men jag kan inte mer än skratta när jag tänker tillbaka och jämför med hur livet (och festandet) ser ut idag.

Året som kom innebar flytt till Irland för att jobba som au-pair, en tid som lärde mig mycket om mig själv och framför allt min kropp. Jag åkte dit med en vikt på ca. 80 kilo (som följd av att jag slutade dansa efter 15 år och började festa/äta osunt) och bestämde mig för att aldrig mer vara överviktig. 15 kilo försvann under mina 7 månader på Irland och när jag kom hem fortsatte kampen. En vän gick bort samma sommar jag kom hem och smällen belv stor och maten inte viktig. Jag lyckades gå ner alla kilon och när hösten kom började funderingarna på framtiden. Redan då började jag inse att livet är för kort för att slösa bort.

2001 spenderades bland annat på långholmsgatan där jag bodde. Citylivet passade mig bra eftersom den tiden som inte spenderades där antingen spenderades på TGI friday eller Spy bar. Japp, jag har varit en stureplansbrud utan att egentligen passa in. Kul hade vi, vi drack champagne som vatten och åt sushi varvat med hamburgare. Inga bekymmer i världen när man är 20 nånting…

Lite lugn i livet infördes när jag började plugga 2002 i Västerås. Hälsopedagogik som är mitt stora intresse fick det bli. Dock kändes jobben, de få som fanns, inte så lockande utan jag bytte till lärarutbildningen i Uppsala. På så sätt skulle jag ju få kombinera min önskan att jobba med barn OCH mitt intresse för kost och träning. Våren och hösten 2003 innebar många funderingar men i januari 2004 började då studierna i Uppsala. Studierna gick bra och festandet börja avta. Flytt till Uppsala 2005 med och i maj föds en av mina bästa vänners förstfödda. Suget efter barn finns och jag hjälper gladeligen till med att passa bebben och stötta denna vän som lever i ett förhållande som är på väg att krascha. Hon tar beslutet att en gång för alla avsluta ett otroligt destruktivt förhållande som inte är nyttigt för någon och mina funderingar väcks på nytt. Livet är kort, vill jag leva så här? Mannen jag levde var kanske inte den man jag ville leva med? Det liv vi levde var inte det liv jag vill titta tillbaka på när ålderns höst kommer. Framför allt ville jag inte vara den person som jag tyvärr blev i det här förhållandet…

2006 blir ett år fyllt av ångest, glädje och framför allt fjärliar i magen. Efter en sommar på bland annat medelhavskryssning med pappa, Cecilia och syster Madde som läser mig bra och såg att förhållandet jag levde i inte var ett sådant förhållande jag ville ha, började en ny termin på Uppsala universitet. Min näst sista! In i klassrummet stormar en drummel som störde mig otroligt. Han kunde aldrig passa tider, pratade högljutt och var dessutom väldigt duktig i skolan. Bakifrån var han riktigt läcker, framifrån visste jag inte eftersom jag inte ville titta på honom. Han var ju redan så dryg så inte skulle han se att någon spanade på honom!!! Mina vänner i klassen läste mot de äldre åren, likaså hans vänner. Han och jag hamnade i en egen grupp en dag när det var dags för gruppdiskussion eftersom vi var två av några få som läste mot de yngre åren. Med tunga steg gick jag mot lektion, med lätta steg flög jag därifrån. Vi hann diskutera mycket mer än uppgiften och jag insåg att det var en ganska fantastisk person jag hade framför mig. Träningsgalen som jag och med värderingar likt mina. Snygg som få och med ett hjärta av renaste guld. Dryg? Inte det minsta bara välidgt disträ och lite yr! Passa tider gör han fortfarande inte! Ni anar nog vem han är…

I Januari 2007 efter en höst med mycket extra skolarbete på kvällstid hos denne yra student, fick jag veta att han inte var en ”förhållandekille” och inte sugen på ett sådant liv utan gillade att festa och ha kul bara. Jag fick fjärilar i magen bara han visade sig så jag visste ju vad jag skulle göra… Jag avslutade förlovning med exet och flyttade till min systers lägenhet. Jag tog mod till mig och berättade för Andreas hur jag kände och vad som växt fram under vår intensiva tid tillsammans och det där med att inte vara en förhållandekille var som bortblåst. Våren gick åt till att flytta ihop och plugga klart. Min examen tog jag i juni 2007 (även om jag inte fixade till uppsatsen och tog ut examen förrän januari 2008) och det firades såklart med dunder och brak på söders höjder. Augusti, ett år efter vi träffats, friar Andreas och utan någon som helst tvekan svarar jag JA. Bröllopet planerade vi in i augusti året därpå, 080808. I samma veva som detta hittar vi en stuga i Sundsvall som vi vill ha. Sista augusti åker Andreas upp till norr och skriver på papper för ett köp av ”vårt paradis på jorden”. I oktober kommer sedan beskedet att vi ska ha barn. Kan man vara så här lycklig är min första tanke?

2008 i juni föds vår fruktansvärt efterlängtade Cleo. Med planerat snitt fullkomligt slits hon ut och vänder upp och ner på världen. Allt som varit innan är borta, det är ju det här som är livet! Utan att ha gått ner speciellt många av de 30 graviditeteskilona jag dragit på mig vigs vi sedan i Galtströms kyrka den 8/8-08. Cleo är snäll som en ängel, min klänning på väg att explodera och ett sinne som är berusat av kärlek inte av alkohol eftersom jag ammade:) Vi köper månaden efter vårt lilla radhus och flyttar från södra sidan av sta´n till den norra.

2009 blev ett lugnare år. Jag fyllde 30 i juni, på självaste midsommarafton och i juli böev det  Turkiet-resa med syster och Daniel. Jag började på nytt jobb i augusti och kort därefter börjar förskolan. Avslutet på det här året firas med pappa och Cecilia i Holland och jag har goda förhoppningar om ett lika bra 2010 som det gångna året.

Decenniets Luring:

Sommaren 2006 åkte jag och Madde på en intesivkurs för att ta körkort. Mamma vet men inte pappa som ska överraskas. OM vi är oroliga att han ska få reda på ngågot och förstöra överraskningen. Pappa har för vana att messa och ringa oss samtidigt, mig och Madde, så när han ringer Madde förstår vi att han sedan ska ringa mig den där kvällen i Norberg. Jag sitter en halvmeter från Madde och hör allt pappa säger och har sedan mycket svårt att hålla mig och spela förvånad när han ringer till mig och bjuder med oss på en medelhavskryssning. Några veckor efter att vi kommit hem från den underbara resan kör vi upp. Madde först, jag direkt efter med samma ”bedömmare”. Vi klarar det båda två och åker hem för att skriva en stor skylt. Den skylten hålls sedan upp i ankomsthallen på Arlanda när pappa och Cecilia kommer hem för ett besök i Svedala. Pappas min är han ser skyltarna minns jag än idag:)

Decenniets händelse:

Decenniets händelse har fyra bokstäver, C L E O! Mitt hjärta svämmar över när jag tänker på vår fina solstråle. Hon är ett resultat av kärlek, ger så mycket kärlek och får lika mycket tillbaka. Hon har fört mig och Andreas närmre varandra och jag tackar högre makter varje dag för att vi har henne, och varandra.

Tankar…

Allt som har hänt har format mig. Jag tror verkligen på att man sällan ångrar något man gjort utan oftare ångrar det man INTE gjort. Jag har gjort ett val och det är att vara glad och nöjd men inte att nöja mig. Jag vill sitta på åldershemmet och hålla Andreas i handen medan vi går ner för memory lane och le åt det liv vi levt. Vi bråkar aldrig, jag tror inte på gräl. Att kunna diskutera, argumentera för sin sak, kunna lyssna på andras åsikter och föra dialoger är otroligt viktig och ofta konstrukivt för ett förhållande. Att bråka är inte detta utan nästan alltid destruktivt. Jag tror inte att man måste bråka för att ”rensa luften” som många säger utan jag tror att bråk uppstår när man låtit det gå för långt. Andreas föddes utan förmåga att bråka och det gör att jag slipper knuten i magen efter att ha blivit lämnad ensam mitt i ett storgräl eller somnat osams med den man älskar. Den klumpen hade jag allt för ofta i magen tidigare och jag saknar den inte! En kär vän till mig sa att jag alltid är så glad och positivt och att hon ibland avundas det men att hon sedan insett att det är ju faktiskt ett val jag har gjort. Ett val som alla kan göra! Jag har också haft det kämpigt i livet och stött på motgångar som jag inte önskar någon men istället för att låta det trycka ner mig väljer jag att använda det som lärdom. Jag tänker aldrig nöja mig med det näst bästa, inte leva ett liv som är helt okej utan jag vill leva ett BRA liv. När jag skriver det ser jag själv hur det lätt kan tolkas som en provokation eller kanske syftar till det materialistiska men så är det inte. Det handlar helt enkelt om att göra det bästa av varje dag, varje minut och varje sekund av det liv vi så kort tid lever…

GOTT NYTT ÅR ALLA NI SOM BERIKAR MITT LIV, NI VET VILKA NI ÄR…

Detta inlägg postades onsdag, december 30th, 2009 kl. 7:45 e m och är arkiverad under Allt och inget. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.