Mitt liv som förortsmamma…

Jag ser att mitt senaste inlägg är skrivet i börja av september och nu är det snart oktober… Märks det att fotbollssäsongen är över eller? Nu är ju Andreas hemma på kvällarna vilket är riktigt ovant och då hinner jag ju inte blogga på samma sätt när det måste kramas i soffan hela tiden. Nu ikväll är han i alla och spelar innebandy med Henrik och några andra grabbar så då passar jag på att skriva HEJ!

Allt är bra! Cleos farmor var här i helgen och barnvaktade. Jag får nog ärligt säga att jag var lite nervös, det är bara andra gången som någon annan än vi skulle lägga Cleo för natten. Som med det mesta var min oro obefogad men när farmor ringer på Andreas mobil mitt under ett av talen på bröllopsmiddagen vi var på kan jag säga att jag blev illamående. Vi satt ju inte vid samma brd heller så jag såg bara att han rusade ut med en nervös blick min karlslok. Som tur är finns inte ordet diskret i min mans vokabulär så jag, inklusive alla andra 67 bröllopsgäster hörde att det bara var vällingen som var bortsprungen. När farmor väl hittat vällingen somnade lilla gosan på några minuter. Vi kunde njuta av ett helt underbart bröllop (japp, jag grät mängder när min fina kusin sa Ja till sin vackra Ina i lika vackra Roslagskulla kyrka). Middag och fest hölls på Tornvillan i Vaxholm och allt var helt fantastiskt. Vi dansade till ett häftigt rockband tills fötterna värkte på oss. Och då kom goa Mange och hämtade oss och körde oss hem till Märsta för några få timmars sömn…

Annars inget nytt! Livet rullar på och jag gillar det för det mesta. Dock inte idag när jag var tvungen att lämna Cleo på förskolan. Jag hatar att lämna henne… Inte för att det inte går bra, hon strålar som en sol, vinkar glatt och skuttar in till sina kompisar. Men jag vill ju vara med henne jämt!!! Nej, tacka vet jag onsdagar och torsdagar när jag slipper lämna och istället får hämta en lika glad tösabit efter lunch. Hon verkar i alla fall ha det så bra på förskolan. Varje dag vi hämtar får vi höra om hur härlig hon är, hur nyfiken och glad hon är. Och att hon kan äta så bra själv med gaffel (hon har ju alltid föredragit gaffel framför sked men nu ”spetsar” hon verkligen maten med gaffeln under stor koncentration), verkar så trygg och utforskande. I torsdags när jag hämtade sa en av pedagogerna att hon trodde att en av anledningarna till hennes positiva utveckling var att vi har så bra tider. Då känns livet lite lättare eftersom vi egentligen vill ha henne hemma mer ändå… Men att känna sig bekräftat i det man gör känns faktiskt skönt ibland och jag som ser mina små bebisar (för de är ju små fortfarande…) på jobbet och tycker att det är så små känner mig lite lättad i alla fall…

Träningen har blivit lidande på sista tiden. Efter en lång envis förkylning har jag bara hunnit springa några få gånger de sista två veckorna. Dock är det positivt att jag fortfarande klarar sträckorna jag ger mig ut på utan problem och att vädret varit så underbart hela september så att jag faktiskt kan sticka ut och springa. Är inte jätteförtjust i att springa ute i kyla och blåst även om jag ska ge det en chans i vinter…

Hm, det var nog lite av det mesta. Vardagslivet i förorten går ju sin gilla gång och vi rustar för en härlig höst med dess vackra färger och förhoppningsvis fina väder:)

Jag och min fina man på bröllop...

Detta inlägg postades måndag, september 28th, 2009 kl. 11:32 e m och är arkiverad under Allt och inget. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.