Mitt liv som förortsmamma…

Japp, bara en månad kvar tills lilla hjärtat blir år inte bara månader. För ett år sedan visste vi faktiskt att denna ljuvliga varelese skulle födas den 4e juni eftersom vi fick snittdatumet ganska exakt en månad innan. Jag kommer ihåg att jag öppnade kuvertet och bara tittade på Andreas med den gigantiska magen i vädret. ”Om en månad kommer hon…” Obeskrivlig känsla då, obeskrivlig känsla en månad senare och lika obeskrivligt underbart varje gång jag tittar på denna vackra juvel. Hur kan hon vara så fin, underbar, glad och go? Hjärtat nästan värker av kärlek flera gånger om dagen och ibland (men bara ibland) undrar jag hur i hela fridens namn jag ska kunna älska en till liten krabat om Cleo skulle få ett syskon?!?! Hon har i alla fall två små tänder nu, den ena har precis visat sig. Hon går några steg själv men vill helst hålla mamma eller pappa i handen eller köra sin vagn alternativt gå mot möblerna. Det känns inte långt borta men det gör ingenting om hon väntar lite till med tanke på att hon har en ryslig fart redan nu…

Jag är hur som haver sjuk! Så jädrans typiskt och surt för jag har inte alls lust att vara sjuk nu. Jag har kommit igång så bra med springandet och gått ner två kilo redan. Inte för att det är någon vikthets alls egentligen men det känns skönt att jag kanske kommer kunna ha mina fina sommarklänningar som jag hade innan jag blev gravid till sommaren. Det blir så mycket billigare så… Men nu blir det lugnt ett par dagar, jag hostar så att jag på fullaste allvar undrar om lungorna inte går sönder snart. Även när jag inte hostar hugger det i bröstet vid varje andetag och eftesom jag faktiskt måste andas gör jag det mycket försiktigt. Inte lätt men det går! Näsan rinner och jag har röda utslag i hela anstiktet, tur att jag är nyklippt och fräsch i övrigt;)

Jag åkte till jobbet imorse eftersom jag öppnar och inte ville låta de stackars barnen och deras föräldrar stå ute i regnet tills nästa pedagog kom. När hon väl dök upp begav jag mig hem. Smärtan i bröstet försvann för en sekund när jag öppnar dörren och möts av två leende älsklingar. Jag tog en tupplur med Cleo när hon ville sova (eller ja, när mamman ville sova men hon också lite kanske…). När vi ätit lunch (tur att min man är hemma annars hade jag inte ätit i det här tillståndet men han ser till att jag äter, dricker och köper sorbetglas som lindrar de halsonda) gick Andreas och Cleo till Delfinens öppna förskola. Jag vet inte vem som längtat mest, Cleo eller Andreas, efter att få gå dit efter en veckas uppehåll då de haft stängt. De hade träffat massa goa kompisar och lekt en hel del tydligen. Sångstund som alltid som Cleo fortfarande gillar. Det är så kul att hon är så social och det tror jag mycket beror på att vi varit så mycket på öppna förskolan, den är en riktigt bra inkörsport till den riktigt förskolan som hon börjar i augusti. Jag fick vila i soffan medan de var borta och det var nog välbehövt. Snart är det dags för mig att hälla i mig lite hostmedicin och gå och sova. SÅ god natt på er alla:)

Detta inlägg postades måndag, maj 4th, 2009 kl. 10:59 e m och är arkiverad under Vardag. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.