Mitt liv som förortsmamma…

Igår när vi var på väg in till city märkte jag att Cleo blivit sämre. På morgonen lät hon som vanligt snorigt men inte mer än så. Vi begav oss alltså in till sta´n för att träffa min mamma och pappa (som är i Sverige för en liten visit) på lunch. Cleo somnade på tåget men vaknar lite då och då av grymma hostattacker, stackars gosa. Det var då jag började inse att hon faktiskt är sämre… Väl inne i stan var hon på strålande humör och höll sig vaken en stund in i lunchen på Berns så att mormor och morfar fick gosa med det lilla hjärtat. Hon somande sedan snällt i vagnen så att mamman fick äta lunch och dricka kaffe. Efter några timmar tog vi tuben till Rissne för att hälsa på pappan på jobbet. Barnen på hans skola ville ju fram och hälsa och titta på Cleo som lös av lycka av att se så mycket barn på en och samma gång. Vi åkte hem tillsammans och såg fram emot en myskväll. Kvällen började bra, Cleo mumsade i sig b<lodpudding och fick sen smaka på vår middag, falukorv med potatis- och blomkålsgratäng. För att vara Cleo äter hon ganska lite nu när hon är sjuk men jämfört med andra barn i hennes ålder äter hon nog ganska normalt så jag försöka att inte oroa mig. Jag menar hon äter och dricker, flera flera gånger om dagen… Bad efter det och sen välling och somna. Nu till det ovanliga, hon vaknar efter ca 45 minuter och vill inte somna om! Har aldrig hänt tror jag, möjligen någon gång som jag förträngt. Vi försökte ungefär en halvtimme var tills hon fick komma ner igen. Väl nere i vardagsrummet var hon tokglad och inte alls gnällig som man skulle kunna tro. Jag gick och lade mig med henne sen och vi somnade tydligen båda två. Stackars Andreas satt på nedervåningen och väntade på mig men förgäves…

Hon vaknade som vanligt strax innan sju och var pigg, hur nu det går ihop. Hon hostar, snorar och är allmänt ur balans. Dessutom ganska grinig faktiskt, jag tror att hon är less på att var förkyld nu! Jag som inte är van vid en gnällspik har ganska lite tålamod för det och känner mig lite låg själv på något vis. Vi leker och busar men så fort jag inte roar henne blir hon gnällig och ska bäras, en ny fas mån tro??? Hon sov en knapp timme på förmiddagen medan larmkillen var här och installerade vårt lar, jihue nu har vi ett larm som ska skydda oss från alla vidrgia ”inbrottingar”. Hon har hunnit äta en massa och lekt en massa men sen var det dags att sova igen. Och det gör hon än fast det gått nästan tre timmar. Mamman passade på att ta en powernap för att ta igen den sömnen hon förlorar av det sjuka barnet på natten men en timme fick räcka för mig. Nu har hon vänt sig till magläge och fortsätter sova så, har heller aldrig hänt förut. Men nu är hon ju så stor så inte kan det väl vara någon fara att sova på mage nu heller?!?!

Andreas är på väg hem snart och ska köpa med sig en spade hem. Vi behöver nämligen skotta! Vad hände egentligen och vad kan vi göra åt det? Jag trodde att det var varmare jord vi höll på att få eftersom vi inte kan ta hand om vår miljö inte kallare! Jag är verkligen ingen vintermänniska så jag lider lite faktiskt… Jag hatar snö och tycker att två veckor om året med snö räcker, en kring jul och nyår och en uppe i Norrland så att vi kan åka skidor. Men här i Stockholm får det gärna börja snöa den 23e december varje år för att på något magiskt sätt försvinna den 2a januari igen.

Nej nu måste jag sluta skriva innan jag deppar ihop totalt av att skriva om all snö. Over and out!

Att äta själv är toppen och bitar av blodpudding perfekt för ändamålet:)

Sova på mage helt plötsligt…

Detta inlägg postades onsdag, mars 11th, 2009 kl. 6:41 e m och är arkiverad under Vardag. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.