Varför sa inget att det skulle vara så svårt…
När jag väntade Cleo var det ingen som talade om att det skulle vara så svårt att ha barn. Inte svårt på det sättet att det är jobbigt med Cleo utan ORON!!! Min största skräck är att Cleo ska sätta i halsen och kvävas till döds, idag höll det på att bli verklighet… Jag tänkte ta en dusch och satte Cleo utanför badkaret på mattan med handdukar runt sig (ifall hon skulle trilla och slå huvudet) och en skallra framför sig. INGET mer, alltså borde det varit lugnt. Jag, dum som jag är, sätter inte på mig linserna vilket gör att jag praktiskt taget är blind. Jag tittar till Cleo hela tiden och ser inte vad hon gör men ser att hon rör sig, tills hon inte gör det och ger ifrån sig ett konsitgt ljud. Jag rusar ut och ser att ungen blir rödare och rödare i ansiktet varpå jag, dyblöt och med balsam i håret, sliter upp Cleo och lägger henne över knät. Bankar hårt som f*n i ryggen, sådär uppåt som jag fick lära mig på barn- och olycksfallskursen och det verkar bli bättre. Tills jag vänder på ungen och ser att det inte alls är bättre, hon andas ju inte!!! Ringer 112 efter att kört ner fingrarna i halsen så långt jag kan komma på Clee utan resultat. Larmcentralen larmar ambulans direkt medan de pratar med mig. Jag blir tillsagd att återigen lägga henne över knät och banka (tur att jag är kvinna och har god simultanförmåga eftersom jag samtidigt ska hålla i telefon OCH prata i den). Tillslut, efter säkert 40 sekunder totalt som kändes som en mindre evighet, kommer det massa slem ur näsan och munne på stackars Cleo som också börjar gråta. Larmcentralen lugnas först, sen jag, men ambulans vill deändå skicka ut. Jag får order om att inte sätta ner henne utan hålle henne upprätt och hela tiden mot mig. Jag inser då att ambulans är på väg och jag är spritt språngande naken med balsam i håret och tvål över hela kroppen. Får på mig nånting, fråga mig inte vad så här i efterhand, och kan ta emot ambulanspersonalen. När de kommer in ler Cleo stort och jag skäms nästan. De var helt fantastiska båda två och lugnade mig så gott det gick genom att lyssna på henne och tala om att de inte trodde var någon fara men att jag gärna fick följa med till akuten för en extra koll. Jag kände att jag redan slösat med Sveriges skattepengar tillräckligt för en dag och avböjde vänligt men bestämt inviten. Vad som fastnat i halsen på lillhjärtat vet vi inte. Kanske var det segt slem, kanske en luddtuss, kanske något som lossnat från leksaken eller något annat. Det får vi nog aldrig reda på heller men andas gör hon nu i alla fall!
Anna och hennes små charmtroll Lea och Molly var på väg hit tillsammans med Johanna och Nova när det hände. De kom hit på lunch och det var så skönt att de kom hit. Jag hade inte velat vara själv efter det som hände faktiskt! Jag åt lite, drack massa kaffe och åt cupcakes hemma hos Johanna och har nu kommit hem igen. Cleo står ute på framsidan och sover medan jag sitter med datorn i knät precis vid fönstret för att kunna hålla koll. Jag skakar en massa, vet inte om det beror på kaffemängden eller chock, kanske både och…
Varför var det ingen som sa att det skulle vara så här svårt att ha barn? Att ororn nästan äter upp en innefrån ibland? Eller kanske var det någon som sa men jag lyssnade inte… På några minuter hade det finaste vi har kunnat tagits ifrån oss, för att jag skulle duscha. Jag ska aldrig mer duscha tror jag…
Mina två finaste…
januari 8th, 2009 at 7:14 e m
Helt sjukt läskigt! Jag går också och inser att nu finns det liksom ingen återvändo längre. Nu kommer jag oroa mig resten av livet, varje dag, för att något ska hända som tar henne ifrån mig. Lilla gumman! Tur att du var så klar i huvudet och larmade direkt, och jag tycker inte du ska skämmas för att hon var glad när ambulanspersonalen kom, utan snarare vara glad att de inte behövdes längre (även om jag förstår hur snopet det känns). Lilla snuttan, förstår att du var hur rädd som helst.
…och kaffemängden spär på skakigheten såklart! Det är nog en kombo av båda.
Tack för att ni hjälpte till att äta vidare på våra cupcakes. Nu har jag lagt ut recept också!
januari 8th, 2009 at 7:41 e m
Oj, det här var nog det läskigaste jag läst. Får man fråga hur lång tid det tar för en ambulans att komma fram? Jag skulle dött medan jag väntade…
januari 8th, 2009 at 10:04 e m
Men fy vad läskigt.Ja du är väl lika blind som jag utan linser/glasögon ?
Tur att det gick bra iaf !
Det är nog inte så lätt och hålla stenkoll på dom små liven jämt heller…
Tänk när man själv skaffar barn.
Eller jag har ju redan blivit tilldelad en bebis…ha ha
Johanna och jag ska tydligen ha delad vårdnad eller så får jag en egen…beror på om det blir tvillingar eller inte.Undrar vad Per säger om det ? Ha ha !
Vi (Johanna,Marianne,Marianne och jag) var och tittade på lägenheten på albäcksgatan.
Den var jättefin !
Skulle också vilja ha den men men.Stort kök och stort vardagsrum så när ni från Märsta kommer upp så får ni plats att sova i vardagsrummet. =)
Men men det är ju Farmor Fjäll som bestämmer det där =)
Ha det så gott och krama trollet från mig !
januari 8th, 2009 at 10:30 e m
Du var ju jätte duktig som handlade helt rätt.
Det är tur sådana gånger att ambulans och sjuk vård finns i vårat land.
Och att du inte behvde åka in.
Oro är det värsta som finns. Den är jobbigare än många saker eftersom man aldrig vet något om framtiden. Jag tror inte du ororar dig mer än någon annan mamma i världen. Det är normalt.
Kram Svägerskan
januari 8th, 2009 at 11:37 e m
Tack alla söta för tankarna. Nu är Andreas hemma och ska försöka lägga Cleo, känner att jag behöver släppa henne lite för att kunna andas ut igen, måste ju lära mig att jag inte kan ha henne intill mig hela tiden…
Hanna: Det tog faktiskt nästan 20 minuter idag men då pratade jag med ambulanstjejen som sa att de kommer ta det lugnt eftersom hon hade börjat andas igen. OM hon skulle slutat andas igen skulle jag ringa 112 igen för centralen kan få tag i ambulansen som då skyndar sig med blåljus och sirener.
Ja vilken tur att de finns, vår fina sjukvård i Sverige. Ska aldrig mer klaga på dem, fantastiska människor!