Mitt liv som förortsmamma…

Åh vad jag hoppas att detta blir det sista inlägget med ovanstående titel. Nu har vi i alla fall varit hos farbror barnläkaren (han var faktiskt en farbror, en mycket trevlig sådan) som har klämt, känt och lyssnat på lillgosan. Han hörde att hon har slem i lungorna men inget annat lät konstigt. Öronen bad jag honom kolla eftersom det vore en mardröm om min stackars dotter ska få gå igenom det som jag fick gå igenom som öronbarn. Jag minns att jag vid ett tillfälle sa att jag heller kräks och har magsjuka än alla dessa öroninflammationer och ni som känner vet också att jag lider av kräkfobi så det var verkligen jobbigt med öronen. Men inget rött i Cleos små öron. Passade samtidigt på att fråga om det är ärftligt och om det tvistar tydligen de lärde än om. I vissa fall kan man se att det gått över från generation till generation och långt genom släkter medan de i andra fall inte alls dras med vidare vid barnafödande. Hoppas att vi är en så´n generation:)

De tog ett stick i fingret också för att verkligen vara säkra på att det inte är bakteriellt och medan de stack satt Cleo och log mot sköterskan. Jag börjar misstänka att min älskade unge har ganska hög smärttröskel:) Det visade ingenting utan sänkan låg på 8 och under 10 är tydligen väldigt bra medan det finns som en gråzon ända upp till 50 sa läkaren. Det vi kan göra nu är vänta, hon har fått hostmedicin mot hostan som bara visar sig på kvällen och som han, precis som du Johanna skrev, tyckte lät som falsk krupp. Men det är tydligen ”bara” en benämning på en viss sorts hosta och heshet så det var ändå ingen fara. Men som sagt, om några dagar max en vecka har han lovat (doktorns ord med glimten i ögat) att hon ska vara bra igen.

Over and out för nu måste jag förbereda lite gott tills min mamma kommer hit! Hörs snart igen:)

Detta inlägg postades fredag, december 5th, 2008 kl. 3:13 e m och är arkiverad under Cleo. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.