Mitt liv som förortsmamma…

Igår kväll började Cleo nysa och snurvla för att, när vi gick och la oss, bli tokförkyld. Bara så där!!! Hon somnade först men vaknade i panik av att hon inte fick luft (I know the feeling, jag klarar inte av rent psykiskt att vara täppt i näsan). Som hon lät, lillgosan! Andreas var inte hemma men kom hem mitt i kaoset när jag försökte vyssja dottern till sömns utan resultat. I med koksalt, suga ur snor, bebis skriker, mamma vill gråta och pappan försöker lugna. Inget funkade, vi bullade upp med kuddar, Andreas släpade upp vagnen så hon kunde sitta och sova (men det tog Cleo som en invit till lek), Andreas släpade upp babysittern för att testa att sitta i den istället, jag bar med baby björnen, utan baby björnen, vaggade i upprätt position, vaggade halvt liggande och ammade. Inget gjorde så att gosan kunde sova. Hon var inte heller ledsen hela tiden vår tappra tjej. När Andreas kom in i rummet efter att ha sprungit in och ut femtielva gånger på mina order (han är underbar som står ut med mig) sken Cleo upp i ett leende. Ett leende fullt med snor som rann, hostandes och med blanka ögon. Men hon log och log som att försäkra oss om att det var okej, vi kunde inte göra så mycket mer. Hon är underbar! Vi ringde vårdguiden som sa att näsdroppar vore bra att ge, bara det att vi inte hade några näsdroppar hemma. Jag föbannade mig själv ett antal gånger men kom sedan på den briljanta idén att ta vuxennässpray. Jag sprayade en dusch på ett plastlock och sög upp en liten del av det med en pipett och försökte få i lillnäsan. Det funkade trots att nästan inget kom i näsan. Hon kunde tillslut somna på mig och sov i ungeför 30-minuters-stötar åt gången. Vi hade öppnat fönstret på inrådan av vårdguiden så det var ganska kallt. Min axel frös för jag kunde inte dra upp täcket över axeln eftersom Cleo låg där. Efter ett tag hade både ben och armar domnat bort av den konstiga ställningen men hjärtat sov så vad gör väl det?!?! Andreas kunde också somna tillslut, han skulle ju upp och jobba imorse stackarn. Men som den fantastiska man han är läste han sin fru bra och insåg att gå och lägga sig för att lämna mig själv var inte ett bra val just då (återigen underbar människa som står ut med mig…). Jag somnade också till ibland märkte jag i efterhand, skönt måste det ha varit även om jag inte är ett dugg utvilad idag.

 Nu har vi i alla fall varit på apoteket och köpt näsdroppar. Cleo har lyckats somna och sover i soffan, lite oroligt och ryckigt med tunga andetag som verkligen hörs av allt snor i näsan. Ingen direkt feber men 37.8 imorse vilket är lite väl högt för att vara morgon. Jag har hunnit få i mig fyra koppar kaffe och fler lär det bli för sova vågar jag inte, tänk om hon inte kan andas??? Jag undrar om det här blir lättare med åren, sjuka barn menar jag, för jag hatar varje minut av det och önskar att jag kunde byta plats med henne…

Detta inlägg postades måndag, december 1st, 2008 kl. 5:38 e m och är arkiverad under Cleo. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.