Mitt liv som förortsmamma…

Fredag igår och dagen började bra. Cleo somnade bra på torsdagkvällen och sov till 10 på morgonen, jag vaknade dock en halvtimme innan och åt en lugn och skittråkig frukost! Hur gjorde jag innan Cleo kom? Åt jag frukost själv varje morgon när Andreas hade åkt tidigare? Så trist det måste varit…

I alla fall så drog dagen igång som den skulle och min älskade mamma kom på besök efter lunch. Hon hade med sig lite fina ”ljussaker”, bland annat som stjärnor som man kan hänga upp i taket och titta på när de ändrar färg och lyser vackert. Det var mest till Cleo men vi tyckte också att det var jättefint:) Mamsen och jag fikade och åt en god blåbärspaj som Andreas bakat kvällen innan. Det är så mysigt när mamma kan komma ut så där på fredagarna (hon slutar oftast kl. 12 på fredagarna) och jag tror att Cleo kommer uppskatta sin mormors besök sen när hon blir äldre (och gör det nu med men hon kanske inte visar det så bra). Så fortsätt vara ledig halva fredagar, och i framtiden kanske hela om vi har tur, för vi älskar dina besök:)

Sen var det ju babysim på kvällen och som vanligt är Cleo glad när hon får vara i det varma vattnet. Instruktören kom fram till oss och sa ”Jag tror inte den här lilla tjejen kommer att vara rädd för någonting så lugn som hon är”. Men då jinxa hon ju såklart allt så när vi skulle hälla vatten över huvudet gnällde hon till men det gick fort över som tur är. Sen gick alla barnen upp, eller ja deras föräldrar med bebisarna i famnen och där var vi kvar ensamma med en frågande instruktör. Det var lite tråkigt faktiskt för Cleo gillar ju den där stunden på slutet när de får ”hälsa” på varandra och skvätta lite vatten… Vi var kvar tills gruppen efter klev i och gick sen upp och gjorde oss i ordning.

Väl hemma fixade Andreas middag för vi skulle få middagsbesök. Ann och BP, eller Fredrik som han också heter, skulle komma över med deras minsting. Den yngsta av sju!!! Fredrik är en riktig fotbollsveteran och har spelat typ forever. Han är nu 37 och förra säsongen sa han att han inte skulle spela mer men det gjorde han ju. Så nu inför den här säsongen har han sagt att han inte ska spela men jag vette tusan om han kan hålla sig borta… Ann är fotbollssfrun med stort F som håller koll på sina egna 7 ungar, plus alla andras, plus plåstrar om grabbarna på plan när det behövs OCH håller pli på alla spelare. Inte många där inte som sätter sig upp mot mamma Ann!!! De är superhärliga och det var så trevligt att ha dem på besök. De stannade till tolv vilket är sent för att vara småbarnsföräldrer, belive you me!

Sen till olyckan! Cleo blev trött efter ett tag och Andreas gick upp för att lägga henne. Han lade henne på mage i vår säng och satte sig bredvid henne och bäddade hennes spjälsäng. Hon har ju dock börjat vända på sig (ÄNTLIGEN!!!) men just i det här läget var det inget bra att vända sig. Eller ja ett varv gick bra men sen tog sängen slut så hon trillade i golvet med ansiktet före. Jag var på nedervåningen och hör en DUNS! Så högt att jag trodde att Andreas trillat men sen hörde jag vrålet och en hysterisk Cleo med tårar som rann. Jag fick som alltid lite lätt panik och rusade upp för trappan i två kliv, jag lovar… Inne i sovrummet satt en skakad Andreas med Cleo i famnen som grät. Vi slet vi av henne byxorna och började kolla efter märken, brutna ben eller uppslagna läppar. Inget av dem fanns på barnet som mest blev rädd tror jag. Jag ammade Cleo som åt med god aptit och sen var hon glad igen. Hon fick sova nere hos oss i soffan men vill emest umgås och var på ett strålande humör. Ann och BP som har varit med om en del berättade om olyckor deras barn varit med om och det var superskönt att de var där. Med deras erfenhet kände jag mig lugnare. När vi skulle gå och lägga oss ringde Andreas ändå till vårdguiden och fick prata med en jättebra lugn sjuksköterka som ställde några frågor (typ ”var hon medvetslös” och ”har hon några synliga märken”). Nej på alla frågor och då tyckte hon vi kunde vara lugna men att vi ändå skulle kolla henne var 20e minut under 6 timmar. Sagt och gjort ställdes klockan med 20 minuters mellanrum. Jag kunde inte sova till en början men tillslut slumrade jag till, men bara för att vakna av alarmet några minuter senare. Kockan halv fyra ringde klockan för sista gången och Cleo reagerade varje gång jag kittlade henne på halsen (stackars barn) så jag somnade lugnt sen. Jag är förvånansvärt pigg idag faktiskt, ÄN så länge…

Nu sitter vi i bilen på väg upp till Sundsvall och prinsessan sitter bredvid mig och sover. Gullunge vad jag älskar henne. Och vad hennes pappa älskar henne, jag har aldrig sett honom så skamsen och rädd som igår kväll. Men det händer ju även den bästa, man kan inte skydda barnen jämt. Och hon kommer att slå sig mycket allvarligare än det där och betydligt fler gånger än igår. Så det är väl bara att försöka bli hårdhudad på  äldre da´r… Babe, du är Cleo bästa pappa (hi hi) och vi älskar dig gränslöst, vad som än händer…

Min fina glada tjej

Cleo är just på väg att visa mormor hur duktig hon har blivit på att vända sig

I skrivande stund har jag så här fin utsikt till höger…

…och så här fin utsikt framåt:)

Detta inlägg postades lördag, november 15th, 2008 kl. 4:00 e m och är arkiverad under Vardag. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.